Identitetsdebatten: Slutet eller en ny början för fädernas kyrka?

(”Fädernas kyrka” framförs för sista gången som officiell psalm i en svensk kyrka. Var denna händelse början till slutet för de konservativa Sverigevännernas närvaro i Svenska kyrkan eller kan det kanske bli en symbol att samlas kring i en revitaliserad kamp mot kulturradikalismen?)

Sammanfattning, syfte och maning

Förfäras ej, du lilla hop, fast fiendernas larm och rop från alla sidor skalla. De fröjdas åt din undergång, men deras fröjd ej bliver lång;
ty låt ej modet falla.

– Gustav II Adolfs fältpsalm, år 1632

Kulturradikala krafter har sedan flera decennier arbetat för att omvandla såväl den svenska kyrkan som det svenska samhället till oigenkännlighet och man har kommit en bra bit på väg.

Radikalismen hos den kristna makteliten har dock  under det senaste året givit upphov till en liten, men modig och intellektuellt orienterad motreaktion i konservativ och Sverigevänlig anda. Starka krafter inom och utom kyrkan vill till varje pris kväsa oppositionen och till med utesluta dem. Skulle de lyckas med denna föresats kan den svenska kyrkan med sina tusenåriga anor, en av vår nations allra viktigaste institutioner, i värsta fall vara förlorad för all framtid.

Syftet med denna essä är att fästa uppmärksamhet på situationen samt att visa att, tvärtemot vad kulturradikalerna säger, så hör en kristen inriktning med konservativa och fosterlandsvänliga förtecken hemma inom  Svenska kyrkan. Det finns inget motsatsförhållande mellan kristen tro, bibeln och svenska kyrkans traditioner å ena sidan och en konservativ och fosterlandsvänlig samhällsanalys å andra sidan. Den fosterländska hållningen har funnits representerad inom kyrkan i minst 600 år. De inriktningar som nu har makten inom kyrkan kan knappt luta sig mot en 100- årig tradition.

Min maning till politiskt likasinnade, troende såväl som icke troende,  är att inte använda den nuvarande maktordningen som en förevändning för att vända kyrkan och den kämpande oppositionen ryggen. Svenska kyrkan är en omistlig del av vår historia och av vår nutid. Som tidigare nämnts är den en av vår nations allra viktigaste institutioner. I kraft av detta är den också en bärare av en gigantisk del av vårt kulturarv och skulle kunna bli det i än högre utsträckning med en annan ledning. Låt den inte utan motstånd bli ett verktyg i samhällssplittrarnas händer. Det är upp till dig som läser det här att avgöra om den pågående identitetsstriden skall bli slutet eller en ny början för fädernas kyrka…

(Kristen runsten i vapenhuset till Håtuna kyrka med anor från 1100-talet. Ett av många exempel på kyrkans och den svenska nationens sammanflätade rötter)

Identitetsdebatten

I en tidigare artikel: Korset och skäran – Svenska kyrkan och vänsterextremismen (2009-09-03) har jag berört hur marxistiskt färgade krafter under de senaste decennierna till stora delar lyckats ta över och omvandla Svenska kyrkan till en politisk frontorganisation .

Det senaste året har en debatt blossat upp om kyrkans identitet och politiska inriktning som revitaliserat det konservativa lägret och ställt de underliggande ideologiska motsättningarna inom kyrkan på sin spets.

I början av 2011 meddelande Svenska kyrkan att Sofia församling beslutat sig för att anställt en imam.

Enligt Annika Borg, teologie doktor och präst, och prästen Johanna Andersson, som i den gemensamma debattartikeln ”En kyrka i fritt fall”, gick till storms mot kyrkans politiska korrekthet, så hade anställningen av imamen orsakat en proteststorm bland kyrkans medlemmar. Istället för att ta till sig av kritiken så hade kyrkan dock svarat med att misstänkliggöra de upprörda medlemmarna och stämpla dem som ”islamofober”.

Borg och Andersson gick sedan vidare och startade bloggen Kristen opinion tillsammans med prästkollegan Christer Hugo, där de fortsatte att kritisera den rådande ordningen inom kyrkan från ett konservativt perspektiv.

När prästen Helena Edlund i augusti 2011 fick sin debattartikel Kyrkans identitet offras på korrekthetens altare publicerad i Kyrkans tidning, så kastades mer ved på brasan.

Kort därefter stegrades intensiteten ytterligare, då Svenska kyrkan i samband med Riksdagens högtidliga öppnande bjöd in en imam att mässa från koranen i Storkyrkan. Beslutet att bjuda in imamen kritiserades av både Jimmie Åkesson och av Anneli Enochsen, kristdemokratisk riksdagsledamot och ordförande i Riksdagens kristna grupp.

Helena Edlund har sedan följt upp sin inledande brandfackla med två ytterligare artiklar: När blev den kristna identiteten provocerande? och Konsten att tysta en präst

Reaktionerna från den kristna makteliten har naturligtvis inte låtit vänta på sig. Annika Borg blev, på grund av sitt uttalade motstånd mot omskärelse/religiös könsstympning av småpojkar, anmäld till domkapitlet och anklagad för att stå nära nazismen. Fördömandena var breda och massiva och tangerande i vissa fall gränsen till vuxenmobbing.

I täten för drevet befann sig föga förvånande vänsterteologen Helle Klein och den avantgardistiska kristna tankesmedjan Seglora smedja. Även Kleins forna kollegor på Aftonbladets ledarredaktion kastade sig in i debatten. Med den sedvanliga tekniken ”skuld genom association” gick man i artikeln Kyrkans tidning i grumligt vatten till angrepp  på Kyrkans tidning för att de dristat sig till att publicera en artikel som kritiserade den rådande ordningen inom kyrkan.

(Enligt Scruton kan socialister och liberaler inte blidkas)

Den konservativa filosofen Roger Scruton skriver i sin bok ”The meaning of conservatism” att:

“Socialismen och liberalismen kan inte blidkas. Deras fördomsfullhet (och det finns enligt min enkla uppfattning ingen större fördomsfullhet än den liberala) tillåter ingen förlikning.”

Scrutons ord rymmer ett stort mått av sanning. Socialister och liberaler nöjer sig sällan med att ha makten. Intensiteten i deras utfall mot oliktänkande mildras inte av att de befinner sig i betryggande majoritet. De vill stampa ut all form av opposition. I det avseendet är de i det närmaste totalitära.

Identitetsstriden inom kyrkan är således inte första hand en strid om kyrkans teologiska och politiska inriktning. Samtliga inblandade parter är medvetna om att oppositionen i nuläget är alltför svag för att på allvar kunna hota den rådande maktordningen, åtminstone på kort sikt.

Stridens kärna handlar snarare om huruvida oppositionen överhuvudtaget skall få finnas kvar inom kyrkan eller inte. Ett faktum som blixtbelyses av Maria Küchens artikel i kyrkans tidning med titeln: Prästvig inga främlingsfientliga. I artikeln pläderar Küchen för att den som inte underkastar sig den förhärskande multikulti-teologin inte bör få prästvigas och vara en del av kyrkan. Nästan lika långt går Susanne Wigorts Yngvesson i sin artikel: Kyrkan skyddar flörten med främlingsfientlighet där hon menar att de som dristar sig till att ha en avvikande mening i frågor som rör kyrkans identitet, islam, omskärelse eller massinvandring från icke-kristna länder, ”piskar upp stämningar” som inte borde få finnas inom kyrkan.

Argumenten om att oppositionen mot den kulturradikala ordningen inte hör hemma i kyrkan och därför inte borde få finnas där har florerat länge. Särskilt tydligt har denna ståndpunkt uttryckts i samband med Sverigedemokrateras deltagande i kyrkovalet och partiets närvaro i kyrkans beslutande församlingar. Längst har kanske återigen Seglora smedja gått. I artikeln Vem är galnast i kyrkan?,  jämförde man sverigedemokrater med ”ogräs” som måste kvävas till döds och förespråkade ett avskaffande av demokratin i syfte att helt stoppa SD:s redan minimala inflytande över kyrkan.

De två huvudlinjerna i argumentationen har annars varit att det dels inte finns något teologiskt stöd för en fosterlandsvänlig kyrkopolitik och dels att det heller inte finns något stöd i den kyrkliga traditionen för en sådan linje.

Nedan följer utdrag från två ganska typiska artiklar på detta tema:

”Prästen och statsvetaren Anders Strindberg dömer ut SD:s ”kristna” värderingar. Partiet har visserligen en bekännelseinriktad terminologi men grundar sig inte på vare sig teologi eller andlig tradition. (…) Inför kristna väljare är de smarta nog att redovisa resultaten av sitt tänkande, men inte vilket resonemang som ligger bakom, för det är något helt annat än det kristna. (…)  SD:s idéer är helt oförenliga med kristet tankegods” Ingen teologi bakom SD.s kyrka

”Jag som är aktiv kristen ser Sverigedemokraterna som ett hot mot mångfalden och arbetet för alla människors lika värde i svenska kyrkan.

Kristendomen står dessutom tydligt för kärlek och att vi ska ta emot invandrare med öppna armar precis som vi själva vill bli behandlade. I Andra Moseboken, kapitel 22, vers 21, säger Gud till Mose: ”En invandrare får du inte kränka eller förtrycka: ni var ju själva invandrare i Egypten.” Dessutom står det i Tredje Moseboken, kapitel 19, vers 33-34: ”Om en invandrare slår sig ner i ert land, skall ni inte förtryck honom. Invandraren som bor hos er skall ni behandla som en infödd. Du skall älska honom som dig själv, ni var ju själva invandrare i Egyptens land. Jag är Herren er Gud”.

Det framgår av all önskvärd tydlighet att kristen tro och främlingsfientlighet är raka motsatser till varandra, ty främlingsfientlighet är en synd. Det är därför för mig oförståeligt hur Sverigedemokraterna kan kalla sig ett kristet parti som står för kristna värderingar när det snarare är precis tvärtom. Partiet är ett antikristet parti som inte har i någon församling i svenska kyrkan att göra över huvud taget och som därför måste stoppas till varje pris.” Sverigedemokraternas antikristna politik hör inte hemma i Svenska kyrkan

Har dom rätt? Står en konservativ, fosterlandsvänlig hållning i direkt strid med bibeln och saknar en sådan linje helt stöd i Svenska kyrkans tradition?

Jag bestämde mig för att försöka ta reda på svaret…

Bibeln och den fosterlandsvänliga hållningen

(Babels torn, som började byggas då mänskligheten var ett folk med ett språk, som bodde på samma plats, behagade inte gud)

Jag är naturligtvis ingen teolog eller ens övertygat troende. Utifrån min förståelse av de bibliska texterna anser jag mig dock kunna konstatera att Sverigedemokraternas kyrkopolitik iallafall har ett minst lika starkt bibliskt stöd som vänsterteologernas mångreligiösa, mångkulturella och mångsexuella dito. I en folkkyrka som säger sig vilja vara bred och öppen för olika kristna inriktningar borde således en konservativ, fosterlandsvänlig inriktning vara garanterad en plats.

Nationer och nationalism:

Det råder inget tvivel om att bibeln lär ut att alla människor är skapade av gud, att alla människor därmed har samma grundläggande värde och att det är förkastligt att tyrannisera eller bruka våld mot någon på grund av dennes grupptillhörighet. Det råder heller inget tvivel om att tron på gud är överordnad nationstillhörighet. För en kristen får kärleken till det egna landet och folket därför inte bli så fanatisk att det börjar likna avgudadyrkan eller övertrumfar kärleken till gud. Förutsatt att man håller sig inom dessa ganska breda ramar verkar det dock enligt bibeln inte finnas något hinder för en kristen att också vara fosterlandsvän, tvärtom. Att älska sitt land och att vilja bevara och skydda det ifrån alltför radikala förändringar är ingen synd . Det är en kärlekshandling.

I Första Mosebok, kapitel 11, berättelsen om Babels torn, kan man läsa att mänskligheten ursprungligen var ”ett enda folk”, som bodde på samma plats och hade ”samma språk och samma ord”. Gud var dock missnöjd med detta och därför ”…skapade Herren språkförbistringen på jorden, och därifrån skingrade han människorna ut över hela jorden.”

I Psaltaren 86:9 sägs det att gud har skapat världens olika folk och att de alla skall komma och tillbe inför honom.

I Apostlagärningarna 17:26 berättar Paulus för Athenarna om gud att: ”Av en enda människa har han skapat alla folk. Han har låtit dem bo över hela jordens yta, och han har fastställt bestämda tider för dem och de gränser inom vilka de skall bo.”

I Femte Moseboken 17:15:  sägs det att ”En av dina landsmän skall du göra till kung över dig; du får inte ha en utlänning över dig, en som inte är din broder.”

Den logiska tolkningen av ovanstående bibelcitat torde vara att Gud enligt dessa citat inte vill se en kosmopolitisk värld, att världens olika nationer, gränser, språk och länder är skapade av gud och att bevarandet och skyddandet av dessa därmed är i enlighet med guds vilja.

Vidare kan man i Romarbrevet, kapitel 11 läsa att aposteln Paulus såg sig själv som en medlem av ett särskilt folk, då han säger att ”Jag är ju själv israelit, ättling till Abraham och av Benjamins stam”. Av Romarbrevet, kapitel 9 framgår det också att Paulus känner en särskild solidaritet med det egna folket och att han till och med är beredd att överge Kristus och offra sin själ för deras välgångs skull: ”Jag skulle önska att jag själv fördömdes och skildes från Kristus om det kunde hjälpa mina bröder och stamfränder”

Mot bakgrund av att Paulus räknas som en av de främsta efter Kristus, borde man av ovanstående kunna dra slutsatsen att det inte är någon synd att känna en särskild gemenskap och solidaritet med det egna folket.

(Mattathias lovordas i 1:a Mackabeerboken för att han skyddade sitt folk och kämpade för sin nations särart och självbestämmande)

Bortsett ifrån ovanstående står också en del intressanta uppgifter att finna i första och andra Mackabeerböckerna, som ingår i den senaste svenska bibelöversättningen, som ett tillägg till det gamla testamentet. Böckerna räknas som kanoniska (del av bibeln) av den katolska, ortodoxa och koptiska kyrkan. Luther såg dem inte som en del av själva bibeln, men dock som ”goda och nyttiga att läsa”.

I Första Mackabeerboken omtalas en man vid namn Mattathias. Han levde i en tid då delar av det israelitiska folket hade börjat överge sin kultur och sin tro. Samtidigt hade en kung vid namn Antiochos Epifanes, som beskrivs som ett ”genomfördärvat skott” av sin stam, tagit makten över israeliterna och en lång rad andra folk och länder. Mackabeerboken berättar att ”Kungen sände ut en skrivelse till hela sitt rike: alla skulle bli ett enda folk, och var och en skulle överge sina lagar och seder.” (…) ”Till Jerusalem och Judas städer sände kungen budbärare med skriftliga förordningar om att man skulle följa seder som var främmande för landet.” (…) ”Den som inte följde kungens föreskrifter skulle straffas med döden.” Många av de israeliter som inte redan hade gjort det övergav frivilligt sina seder och sin tro. De som inte gjorde det förföljdes och straffades hårt.

Boken fortsätter: ”När Mattathias såg det hädiska som pågick i Judeen och i Jerusalem  sade han:”Ve mig, varför skulle jag bli född och behöva se hur mitt folk krossades, hur den heliga staden förgjordes? Där satt de i ro, medan hon föll i fiendehand, medan den heliga platsen föll i främlingars händer.”

(…) ”Kungens män, som skulle tvinga folket till avfall, kom till staden Modein för att invånarna där skulle offra, och många israeliter samlades kring dem. Mattathias och hans söner höll sig för sig själva. Då vände sig kungens män till Mattathias och sade: ”Du är en ansedd ledare och en betydande man här i staden, och du har stöd av söner och bröder. Kom fram och bli den förste att lyda kungens förordning, så som alla folk har gjort, också männen i Judeen och de som är kvar i Jerusalem. Då skall du och dina söner utses till kungens vänner, och du och dina söner skall bli hedrade med silver och guld och många andra gåvor.”

Men Mattathias ropade högt till svar: ”Om så vartenda folk under kungens välde lyder honom och har avfallit från sina fäders religion och alla har valt att följa hans påbud, så skall jag och mina söner och bröder ändå hålla fast vid våra fäders förbund. Aldrig får det ske att vi överger lagen och buden! Kungens ord rättar vi oss inte efter, och från vår gudsdyrkan skall vi inte vika, vare sig åt höger eller åt vänster.””

Därefter grep Mattathias till vapen och han och hans söner inledde ett långt krig för israelitisk självständighet och för återupprättandet av den gamla tron och de gamla sederna.

I Andra Mackabeerboken 4:1  utmålas en man vid namn Simon som en skurk för att han förrått ”sitt fosterland” medan en man vid namn Onias hyllas som en god person eftersom han var ”sina landsmäns beskyddare och lagens ivrige förkämpe”

 I Andra Mackabeerboken 14:18 lovordas männen som lydde under Mattathias son Judas för att de tappert ”kämpade för sitt fosterland”

Vi kan således konstatera att enligt 1:a och 2:a Mackabeerboken så räknas det som en ond sak att försöka inskränka en nations självbestämmande och kulturella särart. Det räknas som en ond sak att försöka skapa en gemensam världskultur som kräver att de olika folken måste följa seder som är ”främmande för landet” och  överge ”sina lagar och seder” (Av texterna framgår att det här inte bara är religiösa seder som avses, utan också världsliga föreetelser som t ex idrott nämns). Det räknas som en ond sak att förråda sitt land. Det räknas som en ond sak att frivilligt överge sina lagar och traditioner och att stillatigande se på när främlingar tar över det som man betraktar som sitt hem.

Att hålla fast vid sina seder, sina traditioner och sin tro, att vara ”sina landsmäns beskyddare” och att kämpa för sitt fosterland räknas dock som en god sak.

Det mångreligiösa och mångkulturella samhället:

Tvärtemot vad man skulle kunna tro när man lyssnar till dagens politiskt korrekta, svenska predikanter så innehåller bibeln faktiskt flera passager som tydligt tar avstånd ifrån ett mångreligiöst och mångkulturellt samhälle.

I Andra Moseboken 12:49 sägs det att ”ingen utlänning skall äta av påskoffret” samt att om någon invandrare önskar fira högtid med israeliterna så måste han först anpassa sig och visa att han på allvar vill bli en del av dem genom att låta omskära alla manliga familjemedlemmar. Vidare sägs det i sammanhanget att: ”Samma lag skall gälla för den infödde och för invandraren.”

I Andra Mosebok 20:10 sägs det att invandrare i Israel måste anpassa sig till de gällande normerna genom att inte arbeta på Sabbaten.

Fördömandet av särbehandling/särlagstiftning återkommer i Tredje Mosebok 24:22 där det återigen sägs att: ”En och samma lag gäller för er alla, för invandraren som den infödde.” Budskapet upprepas sedan även i Fjärde Mosebok 9:14 samt 15:16.

I Fjärde Mosebok 15:15 förtydligas stödet för assimilering/anpassning ytterligare: ”När en invandrare eller en tillfällig besökare nu eller i framtiden vill offra ett eldoffer, en lukt som gör herren nöjd, skall han göra på samma sätt som ni. En och samma stadga skall gälla i församlingen för er och för invandraren som bor hos er. Detta skall vara en oföränderlig stadga för er genom alla släktled.”

Ovanstående citat visar att vissa delar av bibeln inte bara tillåter, utan till och med uppmuntrar till assimilering av invandrare framför mångkulturalism. Särlagstiftning såväl som positiv eller negativ särbehandling fördöms.

När det gäller frågan om det mångreligiösa samhället och förhållandet till andra religiösa grupper blir bibeln om möjligt ännu mer tydlig:

I Matteus 28:19 (även kallad missionsbefallningen) säger Jesus till lärjungarna: ”Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er.

I Andra Mosebok 23:32-33 sägs det om folkgrupper med annan tro att: ”Du skall inte sluta något förbund med dem och deras gudar.  De får inte bo kvar i ditt land, då kunde de förleda dig till att synda mot mig, och om du tjänar deras gudar fångas du i en fälla.”

I Andra mosebok 23:24  sägs det bland annat om folkgrupper med annan tro att: ”Du skall inte tillbe eller tjäna deras gudar och inte ta efter deras seder”

I Femte Moseboken, kapitel 28 sägs det att om du inte lyssnar till gud och följer hans bud, så kommer du bland annat att drabbas av följande förbannelse:

”Invandraren som bor hos dig skall höja sig över dig, högre och högre, medan du skall sjunka, djupare och djupare. Han skall ge lån till dig, men du kan inte ge lån till honom. Han skall bli huvud, du skall bli svans.

Alla dessa förbannelser skall nå dig, de skall förfölja dig och komma över dig tills du har utplånats, därför att du inte lyssnade till Herren, din Gud, och inte följde de bud och stadgar han gav dig. Förbannelserna som drabbar dig och dina efterkommande skall bli till varnande tecken för alla tider. Eftersom du inte tjänade Herren, din Gud, när du levde glad och mätt och hade överflöd på allt, måste du i stället, hungrig och törstig, naken och utblottad, tjäna den fiende som Herren sänder ut mot dig. Han skall lägga ett ok av järn på din nacke tills han har utplånat dig.

Herren skall sända ett folk mot dig långt bortifrån jordens ände, och det skall slå ner på dig som en örn, ett folk vars språk du inte förstår, ett folk med ansikten av sten, ett folk som inte vördar de gamla och inte skonar de unga. Detta folk skall äta de djur som föds hos dig och den skörd du bärgar tills du har utplånats. De skall inte låta dig behålla något av säden, vinet eller oljan, av kornas kalvar eller tackornas lamm, utan fortsätta tills de har förintat dig. De skall belägra dig i alla dina städer tills murarna faller överallt i ditt land, de höga befästningsverk som du sätter din lit till. De skall belägra dig i alla dina städer överallt i ditt land, det som Herren, din Gud, har gett dig.”

Ovanstående citat visar att delar av bibeln fördömer och varnar för upprättandet av ett mångreligiöst samhälle. Att inte sträva efter att omvända personer av annan tro, att underlätta etablerandet av andra religioner genom att anställa imamer, samla in pengar till moskéer, låta imamer läsa Koranen i kyrkan etc  kan alltså sägas vara ett agerande som står i direkt strid med bibeln.

Halal och kosher och mångkultur

En intressant text ifrån Nya testamentet som även den skulle kunna tolkas som en försiktig kritik av mångkulturalism är Romarbrevet, kapitel 14. I detta avsnitt av bibeln talar Paulus, som alltså själv är av judisk börd, till kristna av judisk börd som är bosatta i Rom. Dessa kristna av judisk börd vill fortsätta att hålla strikt på bland annat sina gamla mat-tabun, vilket givit upphov till konflikter med andra kristna. Paulus säger då att enligt kristendomen är ingenting ”orent i sig självt” och uppmanar dem att inte såra sina bröder med vad de äter. Dels därför att sådana saker  ändå inte är viktiga för tron och dels därför att de bör ”sträva efter det som gagnar friden och bygger upp gemenskapen.”.  Även om texten är diplomatiskt utformad och därför något svårtolkad skulle resonemanget ändå kunna anses vara relevant för de nutida, svenska debatterna om halal/kosherslakt liksom för debatten om omskärelse och kanske i förlängningen även för frågan om mångkulturalism i stort.

Såhär lyder citatet:

”I min tro på herren Jesus vet jag fullt och fast att ingenting är orent i sig självt, men den som betraktar det som orent, för honom är det orent. Om du sårar din broder med vad du äter, då lever du inte längre efter kärlekens bud. Låt inte din mat bringa den i fördärvet som Kristus dog för. Se till att man inte talar illa om det goda som är ert. Ty Guds rike är inte mat och dryck utan rättfärdighet och frid och glädje i den heliga anden. Den som tjänar Kristus på det sättet behagar Gud och blir uppskattad av människor. Låt oss därför sträva efter det som gagnar friden och bygger upp gemenskapen”

Nationell solidaritet:

Även i frågan kring förhållande mellan nationell- och internationell solidaritet och i frågan kring huruvida man som kristen får lov att i första hand hjälpa sina nödlidande landsmän innan man hjälper andra, som kanske har det ännu värre ställt, finns det ett par intressanta passager i bibeln.

I Femte Moseboken 15:1-11 sägs det tydligt att du skall hjälpa de fattiga och nödlidande, men att det är tillåtet att vara mer generös mot sina landsmän än mot utlänningar och att man bör prioritera att hjälpa de fattiga inom det egna landet:

”Vart sjunde år skall du avskriva skulder. Så skall avskrivningen gå till: Var och en som har en fordran skall efterskänka vad han har att fordra, det som han har lånat en annan. Han får inte kräva sin broder och landsman när skuldavskrivning har kungjorts till Herrens ära. En utlänning får du kräva, men det som din broder är skyldig måste du efterskänka.”

(…) ”Om det finns någon fattig hos dig, en av dina landsmän, i någon av städerna i det land som Herren, din Gud, vill ge dig, skall du inte vara hårdhjärtad och hålla handen sluten för din fattige broder. Nej, du skall öppna din hand för honom och låta honom låna så mycket han behöver. Akta dig för den gemena tanken att det sjunde året, avskrivningsåret, närmar sig, så att du ser med oginhet på din fattige broder och vägrar låna honom något. Då klagar han över dig inför Herren, och du får en synd att svara för. Ge honom villigt, utan att gräma dig över att du ger, ty för detta skall Herren, din Gud, välsigna dig i allt du gör och allt du företar dig. Det kommer aldrig att saknas fattiga i landet. Därför ger jag dig denna befallning: Öppna handen för din broder, för den fattige och nödlidande i ditt land”

Även beträffande andra ekonomiska transfereringar säger bibeln att det är i sin ordning att göra skillnad på landsmän och utlänningar. I Femte Mosebok 23:20 kan man läsa följande:

”Av en utlänning får du ta ränta, men av din broder får du inte ta ränta, om Herren, din Gud, skall välsigna dig i allt du företar dig i det land du kommer till och tar i besittning.”

Svar på troliga invändningar:

(Moses mottar stentavlorna av gud. Huruvida den mosaiska lagen och gamla testamentet fortfarande skall anses vara relevant för kristna måste bli en tolkningsfråga)

Nu invänder säkert vän av den kulturradikala ordningen med att säga att ovanstående redogörelse saknar relevans. Dels därför att den mosaiska lagen och större delen av det gamla testamentet upphörde att gälla i samband med Jesus nedstigande till jorden och upprättandet av det nya förbundet mellan gud och människorna och dels därför att Jesus satte kärleksbudskapet högst av allt och att detta därmed övertrumfar allt som står i motsats till det.

På detta skulle jag vilja svara följande:

1. Flera av de ovan återgivan citaten kommer ifrån Nya testamentet. Till exempel citatet från Apostlagärningarna 17:26 om att gud skapat ”alla folk” och att han  ”har fastställt bestämda tider för dem och de gränser inom vilka de skall bo.”

2. Även om alla angivna citat hade kommit från Gamla testamentet och även om vi skulle bestämma oss för att Gamla testamentet saknar relevans för dagens kristna, så finns det ändå en poäng med min sammanställning. Detta eftersom sammanställningen primärt har tillkommit som ett svar på det frekvent förekommande påståendet om att det helt saknas biblisk grund för en fosterlandsvänlig hållning. Ett påstående som alltså helt uppenbart är felaktigt.

3. Om Gamla testamentet nu skulle sakna relevans för dagens kristna. Då försvinner ju också en stor del av den grund som multikultiteologerna ofta anger för att rättfärdiga sitt religionsöverskridande arbete. Inbjudandet av imamen och rabbinen till storkyrkan motiverades ju t ex med att dessa representerade s.k ”abrahamitiska religioner” och detta begrepp och denna föreställning är ju till övervägande del knutet till innehållet i det Gamla testamentet.

4. Jag förstår det känslomässiga behovet av distansera sig ifrån delar av det Gamla testamentet. Vissa passager känns väldigt svåra att rättfärdiga ( se till exempel 3 Mos 25:47 om rätten att ”köpa barn till invandrare” och betrakta dem som sin ”egendom” Sic!) Uppfattningen att den mosaiska lagen och större delen av det Gamla testamentet helt skall ha upphört att gälla i och med Jesu nedstigande och upprättandet av det andra förbundet kan dock svårligen bli någonting annat än en tolkning. Detta eftersom bibeln på denna punkt är direkt självmotsägande.

Å ena sidan kan man i t ex Hebreérbrevet 8:13 läsa: ”När han talar om ett nytt förbund, har han därmed förklarat att det förra är föråldrat. Men det som blir gammalt och föråldrat är nära att försvinna.”

Å andra sidan kan man i Matteus 5:17-19 läsa om hur Jesus i bergspredikan säger: ”Tro inte att jag har kommit för att upphäva lagen eller profeterna. Jag har inte kommit för att upphäva utan för att uppfylla.  Sannerligen, innan himlen och jorden förgår skall inte en enda bokstav, inte minsta prick i lagen förgå; inte förrän allt har skett. Den som upphäver ett enda av buden, om så det allra minsta, och undervisar människorna så, han skall räknas som den minste i himmelriket.”

Och i Johannesevangeliet 10:35 säger Jesus bland annat att: ”skriften kan inte upphävas” 

5. Vad kärleksbudskapet anbelangar är det få om ens några av de fosterlandsvänliga bibelcitat som jag angett ovan som kan anses stå i strid med detta. Detsamma kan sägas om SD:s politik i stort. Assimilering dvs att erbjuda en främling att bli en del av den egna gemenskapen och att ha samma lagar och regler för alla, kan knappast anses strida mot kärleksbudskapet. Att förespråka en samhällsordning som syftar till att befrämja gemenskap, inre solidaritet och samhörighetskänsla kan knappast sägas strida mot kärleksbudskapet. Att förespråka att man skall hjälpa många svårt nödlidande flyktingar i deras närområde istället för att hjälpa färre och mindre nödlidande utlänningar genom invandring till det egna landet kan knappast sägas strida mot kärleksbudskapet. Speciellt inte då en sådan politik också ger ökat utrymme att hjälpa fler nödställda inom det egna landet etc.

Bibelcitat som påståtts stå i strid med en fosterlandsvänlig hållning

-”Whatever”, säger kanske den nu lätt besvärade vännen av den kulturradikala ordningen . – ” Men hur du än slingrar och vrider dig, så kan du inte förneka att följande bibelcitat står i direkt strid med din inhumana, främlingsfientliga världsåskådning”

3 mos 19:33-34: ”Om en invandrare slår sig ner i ert land, skall ni inte förtrycka honom.  Invandraren som bor hos er skall ni behandla som en infödd. Du skall älska honom som dig själv”

Gal 3:28 ”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.”

Luk 10:25-37  ”En laglärd som ville sätta honom på prov reste sig och sade: ”Mästare, vad skall jag göra för att vinna evigt liv?”  Jesus sade: ”Vad står det i lagen? Hur lyder orden?”  Han svarade: ”Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv.”  Jesus sade: ”Det är rätt. Gör det, så får du leva.” För att visa att han var rättfärdig sade mannen till Jesus: ”Och vem är min nästa?” På den frågan svarade Jesus: ”En man var på väg från Jerusalem ner till Jeriko och blev överfallen av rövare. De slet av honom kläderna och misshandlade honom, och sedan försvann de och lät honom ligga där halvdöd. En präst råkade komma samma väg, och när han såg mannen vek han åt sidan och gick förbi.  På samma sätt med en levit som kom till platsen; när han såg honom vek han åt sidan och gick förbi. Men en samarier som var på resa kom och fick se honom ligga där, och han fylldes av medlidande. Han gick fram och hällde olja och vin på såren och förband dem. Sedan lyfte han upp honom på sin åsna, förde honom till ett värdshus och skötte om honom. Nästa dag tog han fram två denarer och gav åt värden och sade: ’Sköt om honom, och kostar det mer skall jag betala dig på återvägen.’ Vilken av dessa tre tycker du var den överfallne mannens nästa?” Han svarade: ”Den som visade honom barmhärtighet.” Då sade Jesus: ”Gå du och gör som han!””

 På detta skulle jag svara följande:

För det första så är det ingenting i min världsåskådning som är vare sig främlingsfientligt eller inhumant.

Vad gäller 3 mos 19:33-34 så tycker jag till att börja med att hen får ta och bestämma sig kring huruvida gamla testamentet fortfarande är relevant eller inte.

Om det fortfarande är relevant så kan jag konstatera att det aktuella citatet delvis strider mot tidigare nämnda 2 mos 23:32-33, 5 mos 15:1-11, 5 mos 17:15 och 5 mos 23:20.

Det finns dock egentligen ingenting i det aktuella citatet som utgör ett problem för mig utifrån min fosterlandsvänliga hållning. Däremot borde det utgöra ett problem för en mångkulturalist.

Jag har naturligtvis ingen önskan om att förtrycka någon. Jag har heller inga problem med att behandla en invandrare som en infödd. Det är ju exakt det jag förespråkar. Att invandrare skall ha exakt samma rättigheter och skyldigheter som infödda och inte särbehandlas på något vis. I detta sistnämnda vet jag ju dock att mångkulturalister inte håller med…

Vad gäller den sista delen av citatet så har jag inga problem med att bemöta invandrare på ett kärleksfullt sätt heller. Vad man dock måste ha klart för sig är att ett kärleksfullt bemötande och ett kravlöst bemötande inte är samma sak. ofta kan det t om vara tvärtom. Vi älskar ju t ex våra barn som oss själva, men ändå ställer vi krav på dem. Anledningen till att vi gör det är att vi vet att det i slutändan kommer att gagna både dem, oss och samhället.

Vad gäller Gal 3:28 så vet jag att kulturradikaler gärna vill tolka detta citat i bostavlig anda med innebörden att kristna inte har eller bör ha något fosterland utan istället bör arbeta för en kosmopolitisk världsordning. Mycket talar dock för att en sådan tolkning är helt orimlig och att citatet istället bör tolkas bildligt i betydelsen att alla människor är lika mycket värda inför gud och har samma möjlighet att nå frälsning samt att tron är viktigast av allt.

En bokstavlig tolkning skulle inte bara stå i strid med t ex vad Paulus säger i Apostlagärningarna 17:26 där det sägs att gud har skapat alla folk och givit dem olika länder. Det skulle också stå i direkt strid med vad Paulus säger i Romarbrevet kapitel 9 och 11 (som han skrev efter det nu aktuella Galaterbrevet) där han, som tidigare nämnts, slår fast att han är Israelit och att hans folks andliga välgång är viktigare för honom än att nå personlig frälsning och att följa Jesus.

Slutligen skulle en bokstavlig tolkning av citatet medföra den orimliga konsekvensen att kristna, vid sidan av inte tillhöra ett fosterland, inte heller skulle tillhöra eller få tillhöra ett kön..

(Det bibliska exemplet med den barmhärtige samariern ger oss en värdefull definition av vem ”nästan” är, som du skall älska som dig själv)

Avslutningsvis beträffande Luk 10:25-37 och liknelsen med den barmhärtige samarien, så vet jag att även denna bibelpassage har använts för att legitimera ohämmad invandring och en allmän, naiv, snällism. Min upfattning är dock att det aktuella bibelcitatet bör tolkas på ett mer nyktert vis.

Att man skall hjälpa nödlidande och svårt sjuka människor, alldeles oavsett vilken folkgrupp de tillhör, är naturligtvis någonting jag håller med om. Detta är också orsaken till att SD förespråkar en flyktingpolitik med fokus på hjälp i närområdet, som i praktiken skulle hjälpa många fler människor än dagens kontraproduktiva massinvandringspolitik. Detta är också orsaken till att SD vill att Sverige, som ett av få länder i världen, skall ha ett ansvarsfullt, men generöst U-landsbistånd som ligger i nivå med FN:s rekommendationer.

Det faktum att den barmhärtige samariern i det aktuella exemplet hjälpte den skadade mannen genom att betala en värdshusvärd för att ta hand om honom tills han blev frisk istället för att ta med den skadade mannen till sitt eget hem och låta honom bo där för resten av sitt liv, talar ju också för att SD:s flyktingpolitik ligger närmare den barmhärtige samariens handlingar än vad massinvandringsförespråkarnas gör.

Vad gäller det centrala och tidigare nämnda budet om att ”älska din nästa som dig själv”, så kan det vara värt att nämna att gud kommer först i detta bud. Vidare ger det aktuella bibelcitatet värdefull information kring hur detta bud skall tolkas. Detta genom att det ger oss en definition av vem som är vår nästa. Många, i synnerhet mångkulturalister och massinvandringsförespråkare, tolkar ordet ”nästa” som att det gäller alla människor utan undantag. Genom exemplet med den barmhärtige samariern får vi dock veta att Jesus egen definition av ordet kan sägas vara ”den som visar mig barmhärtighet”. Med utgångspunkt i denna definition torde jag som kristen inte vara ålagd att älska alla människor som mig själv utan endast de som visar mig barmhärtighet. Definitionen av barmhärtighet måste ju i sin tur variera från person till person. Enligt min uppfattning är det till exempel inte ett utslag av barmhärtighet att komma till någon annans land, ett land som den personen älskar, och kräva att det skall förvandlas till oigenkännlighet. Enligt min uppfattning är det till exempel inte ett utslag av barmhärtighet att förespråka en bokstavstolkning av Koranen. Enligt min uppfattning är det inte ett utslag av barmhärtighet att förspråka eller bruka våld mot andra människor. Enligt den definition av ”nästan” som ges i Luk 10:25-37  borde jag således inte vara ålagd att älska islamister, mördare, pedofiler och politiska extremister som mig själv.

Fosterlandet och Svenska kyrkans tradition

(Biskop Thomas skrev redan år 1439 ”frihetsvisan”, som sannolikt är vårt första nationalistiska manifest. Fosterlandskärleken och den kristna tron har varit förenade i Sverige i minst 600 år och nationalismen har haft en helt avgörande inverkan på Svenska kyrkans utveckling)

Vi har såhär långt konstaterat att beskyllningen om att en fosterländsk hållning helt skulle sakna förankring i bibeln var falsk. Men hur ligger det till med beskyllningen  om att en sådan hållning också skulle vara oförenlig med kyrkans tradition?

Visst är svenska kyrkan svensk

Svenska kyrkans, den svenska nationens och den svenska statens historia är intimt sammanflätade. Under århundradenas lopp har man ömsesidigt påverkat varandra. Kyrkan har onekligen gjort svenskarna till en del av en internationell kristenhet och haft en enorm inverkan på nationens liv även på andra sätt. Kyrkans organisation var en central byggsten i skapandet av den starka svenska staten. Kyrkan och kristendomen var länge en central del av den nationella identitet och för diasporasvenskarna i Estland och Ukraina var kyrkan och tron en helt avgörande faktor för att de skulle kunna bevara sin svenska identitet.  Å andra sidan har nationen och den svenska naturen också inverkat på  den Svenska kyrkan, vilket givit den särdrag i förhållande till andra kyrkor och gjort den just svensk.

Liturgin i den svenska kyrkan skiljer sig ifrån de flesta andra kyrkors även på andra sätt än att gudstjänsterna hålls på just det svenska språket. Detta som en följd av att vår reformation var relativt ”mild”. Det sistnämnda har också haft en inverkan på kristna seder såsom bevarandet av namnsdagar, prästernas klädsel, klockringningsseder och kyrkorummets utsmyckning.

Utformningen av kristna byggnader och miljöer såsom, kyrkor, klockstaplar och gravplatser har särdrag som nästan bara kan hittas i Sverige. Kyrkomusiken och folkmusiken har haft en ömsesidig påverkan på varandra.

De kristna högtiderna och traditonerna ser annorlunda ut i Sverige än i de flesta andra länder t ex så är den kristna julen längre än inom andra kyrkor och kyrkans inblandning i traditioner som Lucia, staffansritt, valborg etc är speciell. I vissa fall har man också tagit över förkristna högtider såsom midsommarfirandet.

Detta och mer därtill tillsammans med det faktum att miljontals svenskar genom århundradenas lopp gråtit, skrattat, förfärats, hoppats, döpt sina barn, konfirmerat sig, gift sig och begravt sina kära inom kyrkans famn, gör den svenska kyrkan till just svensk. Detta gör också att en fosterlandsvänlig, kristen inriktning borde ha en naturlig plats inom Svenska kyrkan.

Den fosterlandsvänliga hållningen har funnits med som en del av det kristna tänkandet bland kyrkans ledande män i åtminstone 600 år och kanske till och med längre än så.

Medeltiden och renässansen

(Genom Gustav Vasas seger i frihetskriget förverkligades drömmarna om en nationalkyrka)

Det är knappast någon slump att det som sannolikt är Sveriges första nationalistiska manifest har tydliga religiösa förtecken och skrevs av en biskop.

Jag tänker naturligtvis på biskop Thomas frihetsvisa från år 1439:

”Du ädle svensk, du statt nu fast
Och bättra det, som hittills brast!
Låt ej din håg förvända!
Du våge din hals och så din hand
Att värna ditt eget fädernesland!
Gud skall dig trösten sända!

En fågel värjer sitt bo på kvist,
Så göra de vilda djur för visst,
Nu märk, hvad du bör göra!
Gud hafver gifvit dig hjerta och själ:
Var hellre fri än en annans träl,
Så länge du dig kan röra!”

Under första hälften av 1500-talet representerades den kristna fosterlandsvänligheten av bland andra bröderna Olaus och Johannes Magnus, bägge två ärkebiskopar.  Olaus Magnus har gått till historien  genom sitt storverk ”Historia om de nordiska folken”, en bok där han tecknar en nära och kärleksfull bild av det svenska folkets historia, vardagsliv och kultur och vars värde för kunskapen om den äldre svenska kulturhistorien knappast kan överskattas.

Johannes Magnus var katolik och hamnade i trångmål pg a detta, men trots detta hade han länge en ambivalent inställning till reformationen eftersom han genom sin fosterländska hållning såg ett värde i en mer genuint svensk kyrka.

Nationalistiskt färgade idéer om en självständig nationalkyrka började tidigt florera i Sverige, en del har till och med velat spåra tanken så långt tillbaka som till Erik den helige på 1100-talet och det efterföljande ”fosterländska partiet”. Oavsett hur det ligger till med den saken så kan man konstatera att idén var etablerad på 1400-talet. I och med reformationen förverkligades drömmen om en nationalkyrka på allvar. År 1526 utgavs Nya testamentet på svenska, 1529 publicerades en svenskspråkig kyrkohandbok, 1536 skedde en definitiv brytning med Rom i och med avskaffandet av den kanoniska rätten. På valriksdagen i Västerås 1544 proklameras Sverige officiellt som ett evangelisk-lutherskt rike.  1572 antogs den första svenska kyrkoordningen.  Vid Uppsala möte år 1593 förtydligade man kopplingen mellan den nationella identitet och den nya kyrkoordningen genom att samlas under devisen ”Ett folk – En tro”. I dessa omvälvande förändringar, som mer än något annat kommit att prägla Svenska kyrkans organisation, verksamhet och trosinriktning spelade alltså den fosterlandsvänliga hållningen en viktig roll.

Stormaktstiden

(Under stormaktstiden stärktes kyrkan och knöts hårdare till den nationella identiteten. På gott och ont)

Under stormaktstiden stärktes den fosterlandsvänliga hållningen ytterligare både inom politiken och inom kyrkan. Religionen och kyrkan blev samtidigt en än mer central del i den nationella identiteten. Den gemensamhetskänsla som detta skapade uppfattades säkert som positiv av många. Samtidigt är det knappast någon överdrift att säga att staten och kyrkan under denna tid stärkte sina positioner till priset av närmast ofattbara inskränkningar av medborgarnas personliga frihet. På gott och ont var iallafall den fosterländska hållningen i allra högsta grad en levande del av kyrkans liv under denna period.

1800-talet: Kyrkan och Götiska förbundet

Götiska förbundet, som vilade på nationalistisk och kulturkonservativ grund, är sannolikt den mest inflytelsrika svenska nationalistorganisationen genom tiderna såhär långt.

Trots att organisationen endast existerade i 13 år och trots att man totalt bara hade 100 medlemmar, så lyckades man på ett djupgående sätt påverka såväl den allmänna opinionen som vetenskapen, litteraturen, språket, konsten, arkitekturen och idrotten i en mer fosterländsk riktning.

För att förstå hur väl representerad den fosterländska hållningen var inom Svenska kyrkan under 1800-talets första hälft, så räcker det egentligen med att titta närmare på medlemmarna i Götiska förbundet.

Vid sidan av ett antal ”vanliga” präster återfanns följande personer bland medlemmarna

Esaias Tegnér: Nationalskald och biskop i Växjö stift

Erik Gustaf Geijer: Nationalskald, ideolog, filosof,  psalmdiktare och riksdagsledamot för prästståndet

Erik Abraham Almquist:  Teologisk filosof och Biskop i Härnösands stift

Carl Adolph Agardh: Biskop i Karlstad stift

Gustaf Wilhelm Gumælius: Doktor i teologi och riksdagsledamot för prästståndet.

Sven Peter Bexell: Hovpredikant och riksdagsledamot för prästståndet

Sven Fredrik Lidman: Riksdagsledamot för prästerståndet och domprost i Linköping

Abraham Ahlqvist: Riksdagsledamot för prästståndet

Arvid August Afzelius:  Hovpredikant och psalmdiktare

Johan Dillner: Hovpredikant, psalmförfattare och förnyare av kyrkomusiken

Jonas Albin Engeström: Präst och doktor i teologi

1900-talet: Ungkyrkorörelsen

(J.A Eklund: Förgrundsgestalt inom Ungkyrkorörelsen, biskop och författare till psalmen ”Fädernas kyrka”)

I slutet av 1800-talet och början av 1900-talet befann sig Svenska kyrkan i kris. Verksamheten präglades av stagnation och intern splittring och kyrkan ansattes hårt utifrån av marxistiska och kulturradikala krafter.

I det läget startade en grupp unga studenter med anknytning till Uppsala kristliga studentförbund en organisation som de kallade för Ungkyrkorörelsen.

Politiskt vilade organisationen på socialkonservativ och nationalistisk grund. Organisatoriskt och teologiskt förespråkades det man kallade för ”Den religiöst motiverade folkkyrkan”.

Enkelt uttryckt skulle man kunna säga att Ungkyrkorörelsen förespråkade ett ökat fokus på gud, tron och teologin, men organisatoriskt ville man bygga en stridbar, aktivistisk och levande folkyrka med breda kontaktytor mot folket.

Den nationalistiska grunden gjorde att verksamheten var helt inriktad på Sverige och det svenska folket. Rörelsens paroll var ”Sveriges folk – Ett guds folk”. Den socialkonservativa grunden medförde att man vinnlade sig om att betona att Svenska kyrkan var till för alla samhällsklasser. Man lade stor vikt vid gemenskap och sociala aktiviteter och försökte utgöra ett alternativ till vad man upplevde som ett alltför dekadent nöjesliv.

Ungkyrkorörelsen vitaliserade kyrkan och skördade stora framgångar och dess verksamhet fick en enorm inverkan på kyrkans verksamhet och organisation. Denna inverkan  är synbar än idag i alltfrån teologiska fraktioner till hur fösamlingshemmen är byggda.

Utifrån Ungkyrkorörelsen löper två linjer. En som tog fasta på folkkyrkotanken men utelämnade nationalismen och tonade den religiösa motiveringen (”folkkyrkligheten”), och en annan som tog fasta på den religiösa motiveringen men förlorade folkkyrkotanken. (”Högkyrkligheten”)

Förgrundsgestalterna inom Ungkyrkorörelsen var följande personer:

Manfred Björquist: Svärson till den socialkonservative professorn och riksdagsmannen Rudolf Kjellén och i likhet med sin svärfar en av de första att använda folkhemsbegreppet i en politisk kontext. Inflytelserik försvarsvän och nationalist. Redaktör för Ungkyrkorörelsens tidskrift ”Vår lösen”. Grundare av den ännu existerande Sigtunastiftelsen med tillhörande folkhögskola och läroverk. Stockholms stifts förste biskop.

Johan Alfred Eklund: Doktor i Teologi, Biskop i Karlstads stift. Författare till psalmen ”Fädernas kyrka”, som ströks ur psalmboken på grund av sitt nationalistiska budskap år 1986 och som inledde denna essä.

Einar Billing: Ordförande i den konservativa föreningen Heimdal. Docent i dogmatik och moralteologi. Biskop i Västerås stift.

Nathan Söderblom: Professor i religionshistoria. Ledamot av Svenska akademien. Ärkebiskop. Internationellt erkänd fredsarbetare och mottagare av Nobels fredspris 1930

2000-talet:

I kyrkovalet 2001 fick Sverigedemokraterna två mandat. Man beslutade då att starta det kyrkopolitiska organet Förbundet Fädernas kyrka, som sedan bedrivit valrörelse i kyrkovalen 2005 och 2009. 2009 fick man 2,84 procent av rösterna, vilket var en ökning på en dryg procentenhet jämfört med 2005, och innebar en ökning från fyra till sju mandat i kyrkomötet.

Förbundet Fädernas kyrka vilar på kristen, socialkonservativ och nationalistisk grund och har inspirerats av bland annat Ungkyrkorörelsen.

2011 reagerar ett antal fria debattörer inom kyrkan på kyrkans alltmer icke-kristna, kulturradikala och fosterlandsfientliga inriktning. Detta ger upphov till den s.k ”Identitetsdebatten” som jag redogjorde för i inledningen av denna essä och som i skrivandets stund fortfarande är pågående.

Framtiden

Om det skall finnas någon framtid för den minst 600-åriga konservativa och fosterländska inriktningen inom Svenska kyrkan avgör du som orkat läsa ända hit…