Är socialliberalismen en intelligentare ideologi än konservatismen?

I såväl traditionell massmedia som sociala medier dyker det med jämna mellanrum upp olika påståenden om att invandringskritiker och konservativa har en lägre genomsnittlig IQ-nivå än socialliberala kosmopoliter.

Syftet med påståenden är naturligvis att flytta fokus från sakfrågorna och att förminska och demoralisera de konservativa samt kanske framförallt att etablera en officiell ”sanning” med innebörden att socialliberala ståndpunkter är mer utvecklade, sostifikerade och sanna och därför i högre utsträckning appellerar till intellektuella.

Även om det faktiskt också finns studier som pekar i en motsatt riktning, så tror jag att det kan finnas ett korn av sanning i påståendet om att anhängare av socialliberala idéer, i dagens Västerland, kan ha en något högre genomsnittlig IQ jämfört med anhängare av konservativa idéer. Detta säger dock ingenting om intelligensen hos de politiskt aktiva företrädarna för de respektive idéerna och framförallt så säger det absolut ingenting om sanningsanspråken eller graden av utveckling hos de olika ideologierna.

Psykologiforskaren Scott Mcgreal lyfte tidigare i år fram följande högst centrala rön i tidskriften Phsycologhy Today:

”Woodley’s cultural mediation hypothesis proposes that that the highly intelligent are better at detecting and espousing the values that are normative at a particular time (Woodley, 2010). Hence, intellectuals might fluctuate in their support for left or right-wing views according to changing social norms. In support of this, Woodley notes a study of white South Africans in the 1980’s that found that higher cognitive ability was correlated with support for traditional conservative religious and political views, which were socially normative in that time and place. Woodley argues that since the 1960s, post-materialist values have become normative among intellectuals in much of the Western world. Hence apparent associations between left-liberal views and intelligence may reflect currently prevailing Western values (…) the relationship between intelligence and political attitudes is most likely not fixed in some simple way, but probably changes across time and context.”

Huvudförklaringen till att många intellektuella idag väljer att ansluta sig till socialliberala idéer är alltså inte att dessa idéer skulle vara mer sanna eller mer sostifikerade. Sanningen är snarare att de använder sin intelligens till att lista ut vad den politiska, massmediala och kulturella eliten vill att de skall tycka och sedan tycker de så för att gynna sig själva. Att vara duktig på att vara makthavarnas knähund är knappast något att skryta med…

Det är dock positivt i den meningen att efterhand som konservativa och nationalistiska idéer nu snabbt växer i styrka och vinner ökad acceptans, så kommer fler och fler intellektuella vindflöjlar att svänga över åt vårt håll. När denna process är fullbordad, så lovar jag dock att aldrig sjunka så lågt som att använda den något högre genomsnittliga intelligenskvoten på vår konservativa sida som ett billigt sätt att förlöjliga våra motståndare. Civilkurage, framåtanda, lyhördhet, genuin omtanke om sitt samhälles bästa och argumentens bärkraft är trots allt så otroligt mycket viktigare för en politisk rörelse än några punkter på IQ-skalan hit eller dit.

SD och FrP – En komparativ betraktelse

I skrivande stund räknas fortfarande rösterna från det norska valet. Resultatet ser ut att bli att det blir ett maktskifte, att Fremskrittspartiet backar, men att man ändå, efter 40 år av ökenvandring och total isolering, lyckas ta sig in i regeringen. Att ett invandringskritiskt och delvis nationalistiskt parti nu kämpat sig fram till regeringsmakten innebär en mindre revolution för norsk och nordisk politik.

Under den närmaste tiden lär således norsk politik i allmänhet och Fremskrittspartiet i synnerhet bli föremål för mycket diskussion och mediauppmärksamhet även i Sverige.

Det svenska etablissemangets beskrivning av Fremskrittspartiet har varit väldigt skiftande och varierat stort beroende på egenintresse och på vad man tror missgynnar SD mest.

När det gått dåligt för Fremskrittspartiet eller när det t ex handlat om att, genom skuld genom association i fem absurda led, försöka koppla massmördaren Breivik till SD, då har SD och Fremskrittspartiet beskrivits som systerpartier av såväl borgerlighet som vänstern i Sverige. Vänstern har även sammanliknat SD och Frp när det handlat om att måla ut sig själva som den enda räddningen från det hemska högerextremist-spöket som de menar riskerar att ta över Norden och Europa om vi inte ger mer pengar och makt till socialister istället.

När det går bra för FrP och när de nu efter 40 år i kylan är på väg in i regeringsvärmen, så är både den svenska vänstern och de svenska liberalerna helt plötsligt väldigt angelägna om att deklarera hur oerhört väsensskilda SD och FrP är. Borgerligheten vill värja sig mot anklagelser om att deras systerpartier i Norge bildar regeringen med den norska motsvarigheten till SD och vänstern vill till varje pris undvika att FrP:s maktpolitiska framgångar bidrar till en ökad acceptans för SD i Sverige. Samtidigt vill vänstern naturligtvis också ”kleta ned” den svenska borgerligheten med den norska borgerlighetens samarbete med FrP. Det är således ingen vild gissning att vi de närmaste dagarna får ta del av en rad, vitt skilda beskrivningar av FrP och av partiets likheter och skillnader gentemot SD.

Hur bör vi Sverigedemokrater själva då se på FrP och vilka är de egentliga skillnaderna och likheterna mellan våra partier bortom propagandan och partitaktikens dimråder?

Jag skall nedan göra ett försök att summariskt försöka besvara de frågorna.

Historisk bakgrund

Den historiska bakgrunden brukar av de flesta bedömare framhållas som en av de främsta skillnaderna mellan SD och FrP.

Frp är ett mycket äldre parti än SD och har därför haft betydligt längre tid på sig att konsolidera och professionalisera partiet.

Frp:s historia betraktas som mindre belastande och det är också sant att partiet inte har någon motsvarighet till SD:s tämligen omfattande samröre med radikala subkulturella grupper under ”De vilsna åren” 1991-1994.

Det finns dock också en del gemensamma rötter som sällan lyfts fram. Det norska Fremskrittspartiet har i likhet med Dansk Folkeparti sitt ursprung i den Nationalliberala och populistiska, danska Fremskridtsrörelsen. Till viss del gäller detta även SD.

SD är en fristående partibildning, utan direkta föregångare, men rent organisatoriskt och personellt tog man till stor del över strukturerna från det nedlagda Sverigepartiet. Sverigepartiet var i sin tur ett resultat av ett samgående mellan den invandringskritiska lobbyorganisationen Bevara Sverige Svenskt och Framstegspartiet, som utgjorde den svenska grenen av den skandinaviska Fremskridtsrörelsen. En del av Framstegspartiet valde 1986 att stå utanför Sverigepartiet och fortsätta en egen verksamhet. Denna gren leddes av Tony Wiklander, som idag representerar SD i riksdagen och partistyrelsen. Det f.d Framstegspartiets lokalavdelningar har i samtliga fall också valt att under det senaste decenniet ansluta sig till SD.

Det danska Fremskridtspartiet utgjorde en del av inspirationen till bildandet av Ny Demokrati. Ian Wachmeister och Bert Karlsson besökte bland annat Mogens Glistrup, Fremskridtsrörelsens grundare, i dennes hem strax innan NyD bildades. 11 år senare besökte Glistrup ett av SD:s valmöten i dalarna. Merparten av de överlevande NyD-avdelningarna gick sedermera upp i SD och Ian Wachmeister fungerande under en tid kring valet 2010 som Jimmie Åkessons mentor.

I sin roll som invandringskritiska antietablissemangspartier har SD och FrP haft många likartade erfarenheter. Båda partierna har historiskt haft problem med falangstrider och udda individer som sökt sig till partierna och ställt till problem. Båda partierna har isolerats och tydligt diskriminerats av såväl media som den politiska och kulturella eliten. Båda partierna har drabbats av våld och förföljelse från extremvänstern.

Till viss del kan man alltså säga att FrP och SD delar historiska rötter och erfarenheter även om det också finns betydande skillnader.

Ideologi

Även på det ideologiska planet finns såväl betydande skillnader som betydande likheter.

SD har alltid haft en tydlig ideologisk, visionär linje och har i realiteten alltid varit ett parti baserat på nationalistiska och socialkonservativa idéer.

FrP:s ideologiska linje var länge mer otydlig och mer populistisk/pragmatiskt sakorienterad. Partiet beskriver sig idag som ”liberalistiskt”, vilket enligt min mening är en sanning med modifikation.

FrP är på flera sätt ett liberalt parti och man har under en längre tid gjort allt man kunnat för att trycka på just detta i hopp om att bli accepterade som ett konventionellt borgerligt parti och på så vis kunna nå den eftertraktade regeringsmakten.

De starka liberala inslagen hos FrP, som framförallt märks på det ekonomipolitiska området, utgör också den absolut största ideologiska skillnaden i förhållande till SD, som intagit mer av en mittenposition på detta område och som alltid haft en tydlig social dimension i sin politik.

Att FrP är ett liberalt parti är dock som sagt inte hela sanningen, förutom den tidigare nämnda populismen har man också starka och tydliga drag av både konservatism och nationalism, vilket märks både i de sakpolitiska ställningstaganden och i principprogrammets skrivningar där man bland annat slår fast att man är ett parti som bygger sin världsåskådning på den norska och västerländska traditionen och kulturarvet med bas i den kristna livssynen.

Trots skillnaderna är SD och FrP, genom den gemensamma kombinationen av konservatism och nationalism, således ändå ideologiskt mer lika varandra än vad man är lik något av de andra partierna i de båda länderna.

Sakpolitik

Trots tidigare nämnda skillnader i synen på ekonomi, skatter och offentligt ägande är det sakpolitiska området ändå det som tydligast förenar SD och FrP. På område efter område intar SD och FrP sakpolitiska ståndpunkter som är unika eller närmast unika för respektive land, men som förenar de bägge partierna.

Bägge partierna förkastar mångkulturalismen och förespråkar assimilering.
Bägge partierna vill aktivt motverka islamismen.
Bägge partierna vill kraftigt minska invandringen.
Bägge partierna vill ta krafttag mot brottsligheten och kraftigt skärpa straffen.
Bägge partierna vill stärka kärnfamiljen.
Bägge partierna vill effektivisera och minska U-landsbiståndet.
Bägge partierna förespråkar ett stärkt försvar.
Bägge partierna prioriterar de äldre och vill höja pensionerna.
Bägge partierna förespråkar goda relationer till staten Israel.
Bägge partierna vill göra upp med den del av den nationella minoritetspolitiken som innebär att medborgare, på basis av börd och etnicitet, har olika rätt till nyttjande av land och vatten.
Bägge partierna vill aktivt motverka kulturradikalismen och slå vakt om nationella traditioner.
Bägge partierna vill minska det statliga stödet till samtidskultur, men höja det statliga stödet till bevarandet av det nationella kulturarvet.
Bägge partierna förespråkar en mer sansad och mindre alarmistisk miljö- och energipolitik.
Bägge partierna vill ha ökade inslag av direktdemokrati i form av fler beslutande folkomröstningar.

Förutom mängden frågor som förenar, så är också partiernas mest prioriterade fokusfrågor väldigt snarlika. Både SD och FrP har minskad invandring, förbättrade villkor för pensionärerna och kampen mot brottsligheten väldigt högt upp på dagordningen. Undantaget är FrP:s stora och tydliga fokus på privatiseringar och sänkta skatter.

Kvarvarande betydande skillnader är att FrP, för att slippa uppslitande inre stridigheter, har valt att helt ducka i EU-frågan och flera värdekonservativa frågor. Man säger helt enkelt att det är upp till varje enskild parlamentariker i FrP att ta ställning till eventuellt norskt EU-medlemskap och till frågor om samkönade äktenskap och homoadoptioner.

Relationen mellan partierna

Det förekommer idag inget samarbete och inga formella kontakter på högre nivå mellan SD och FrP.

Orsaken till detta är att Frp:s ledning under en längre tid gjort analysen att alla former av sammankoppling med SD riskerar att skada deras chanser att nå inhemsk acceptans och regeringsmakt. FrP har också succesivt försökt distansera sig från Dansk Folkeparti. Beträffande SD har man gått så långt att man inte bara avvisar allt samarbete utan också vid flera tillfällen har gått till direkt angrepp mot partiet i svensk press. Strategin tycks vara att försöka tvätta sig ren från etablissemangets angrepp genom att kasta skiten vidare på ett mindre parti som nu befinner sig i samma position där de själva befann sig för ett antal år sedan och som egentligen är mer politiskt närstående än något av de utländska partier man för tillfället uppvaktar.

Denna ”slicka uppåt och sparka nedåt-strategi” har av naturliga skäl minskat sympatierna för Frp inom SD:s led. Relationerna mellan partierna är således frostig.

Bilden är dock inte entydig. På lokal nivå har det under en längre tid funnits mer eller mindre intensiva, informella kontakter mellan SD och FrP. Inom ramen för nordiska rådets arbete har ingenting av partiledningens avståndstagande mot SD märkts av. Jag har själv också varit i Norge och träffat företrädare för FrP på relativt hög nivå, som bland annat berättade om högt uppsatta FrP:are som skålade i champagne när SD tog sig in i riksdagen.

Det är alltså inte omöjligt att tänka sig att relationen mellan partierna på medellång sikt kan komma att tina upp.

Summering

Trots stora skillnader och frostiga relationer finns det mycket som förenar SD och FrP. Inget annat norskt parti liknar SD mer än FrP och inget annat svenskt parti liknar FrP mer än SD. Vi är inte systerpartier, men snarlika partier.

Trots attackerna från FrP:s ledning finns det ingen anledning att som SD:are inte glädjas åt FrP:s framgångar. De visar att enträget och strategiskt arbete ger resultat, att det är möjligt för ett invandringskritiskt, delvis nationellt och konservativt sinnat parti att få reellt inflytande och att man med folkligt stöd, jävlaranamma och professionalism kan besegra såväl ett vuxenmobbande etablissemang som antidemokratiska våldsverkare.

På ett mer övergripande, metapolitiskt plan är naturligtvis alla framgångar för demokratiska krafter som kan bidra till att bryta ned den kulturradikala hegemoni, som hållit västvärlden i ett järngrepp sedan 1968, i högsta grad välkomna.

Korset och skäran – Svenska kyrkan och vänsterextremismen

”De kristna och de röda. Nu tar kyrkan itu med världsfrågorna.
Dagens marxister har blivit kristna. (…) I församlingen sitter två kvinnor bredvid varandra: en från Kommunistiska partiet, en från Folkekirken. Den senare är avgjort den vitalare av de två. Hon driver mötet framåt, kräver en bred manifestation, manar till en snabb budkavle om ett rättvist och radikalt klimatavtal. I Sverige är det likadant. Tillsammans med Klimataktion – en dvärg i sammanhanget – har Svenska kyrkan initierat massmobilisering till Köpenhamn. Och jag tänker på flyktingmottagningen, Palestinafrågan, skulderna, biståndet … Therborn noterar att ”ett seismiskt skifte har ägt rum i delar av kristenheten”: de har blivit ”socialt progressiva”.

Ovanstående text där kyrkan i berömmande ordalag beskrivs som ”socialt progressiv” är ett utdrag ur en DN-artikel(1), skriven av Andreas Malm, syndikalist, våldsförespråkare och Hizbollahanhängare. För första gången någonsin är jag enig med en tes som Malm driver. Någonting mycket märkligt har hänt. Den svenska kyrkan har smält samman med den svenska vänstern. Till skillnad från Malm tror jag dock att det i första hand förhåller sig så att det är dagens kristna som har blivit marxister och inte tvärtom.

Visst stöd för min sistnämnda tes gav marxisten Inga-Lina Lindqvist, då hon under rubriken ”Gud hjälpe vänstern”, på Aftonbladets blodröda kultursida, stämde in i Malms lovsång till Svenska kyrkan (2).

Lindqvist konstaterade att ”något har hänt” och att ”egentligen beter den svenska kristenheten sig hur röd-grönt som helst”. Hon lovordar att företrädare för svenska kyrkan börjat skriva böcker om ”kristendomens revolutionära potential” och hyllade det faktum att Svenska kyrkan och SSU numera använder sig av exakt samma slagord.

En organisation som redan tidigt började se Svenska kyrkans ”revolutionära potential”, var den Östtyska kommunistregimens säkerhetsorgan – Stasi. Uppgifter har börjat läcka ut om att Stasi medvetet infiltrerade Svenska kyrkan (3). En person med förtroendeuppdrag inom kyrkan har erkänt såhär långt, men omfattningen av Stasi-infiltration tros vara betydligt större. Vi vet ännu inte om Stasi-agenterna inom kyrkan endast hade till uppdrag att spionera på tyskar i Sverige eller om de också varit med och bidragit till vänstervridningen av kyrkan. Det kan åtminstone inte uteslutas.

De gamla motsättningarna mellan vänstern och kyrkan, som nu tycks ha eliminerats i Sverige, har rötter som går tillbaka till den franska revolutionen och längre än så. När Marx sedan deklarerade att religionen är folkets opium och att ett avskaffande av religionen var ett nödvändigt steg för att förverkliga det marxistiska lyckoriket på jorden, så ledde det till något som länge närmast skulle kunna liknas vid ett krigstillstånd mellan vänstern och kyrkan.

Den svenska socialdemokratin betraktade länge kyrkan och de kristna med en blandning av öppen fientlighet och tyst ogillande.

”Vi stå i strid med kristendomen, prästläran som förfäar folket och gör det till lydiga slavar, till överklassens tjänare.”. Orden är Hjalmar Brantings , partiledare för Socialdemokraterna mellan åren 1907-1925. Med tiden kom retoriken att mildras. Socialdemokraterna bytte taktik och började istället ägna sig åt entrism, att infiltrera och förändra kyrkan inifrån (4).

I andra länder, där en mer radikal form av socialism har praktiserats, har fientligheten mot kyrkan tagit sig betydligt värre uttryck.

Efter Bolsjevikerna maktövertagande i Ryssland påbörjades en hetskampanj mot kyrkan som kom att vara i flera decennier. 130 000 präster fängslades och minst 40 000 avrättades (5)

Under det spanska inbördeskriget på 1930-talet kom mycket av den röda sidans hat att riktas mot just kyrkan. På flera orter var det första som hände efter att vänstern tagit kontroll över ett område att den lokala kyrkan eldades upp, prästen arkebuserades och nunnorna våldtogs och torterades. Totalt utplånades ca 20% av landets prästerskap (6).

(Spanska röda soldater (vars minne varje år högtidlighålls i en gemensam manifestation med svenska socialdemokrater och vänsterextremister vid La Mano-monumentet i Stockholm) genomför en symbolisk arkebusering av Jesus)

För 100 år sedan var alltså kyrkan och den svenska vänstern uttalade politiska motståndare och sannolikt fanns det inte en enda politisk sakfråga där de hade samma uppfattning. Idag, efter decennier av entrism, är förhållandet det omvända. Kyrkan och vänstern är nära allierade och det är svårt att hitta en enda sakfråga där de har motsatta uppfattningar.

Det är inte något möte på mitten det handlar om. Vänstern har mig veterligen inte närmat sig kyrkans tidigare ståndpunkt i en enda fråga. Orsaken till närmandet är uteslutande att kyrkan har övergett sina tidigare ståndpunkter och istället anammat vänsterns världsåskådning.

Om jag skulle fråga folk på stan vilken rörelse det är som de senare åren har prioriterat nedanstående frågor, så hade många säkert svarat vänsterpartiet eller socialdemokraterna, och det hade på sätt och vis också varit rätt. Det är dock också de frågor och verksamheter som svenska kyrkan valt att sätta högt på sin dagordning.

– Hätsk kritik av USA:s utrikespolitik
– Radikala lösningar på klimatfrågan
– Kritik mot kapitalismen
– Kampanjer med krav på bojkotter av Israel
– Manifestationer mot så kallad ”främlingsfientlighet”
– Kampanjer för fri invandring och beskyddande av utlänningar som vistas i Sverige illegalt
– Manifestationer för moskébyggen
– Manifestationer mot den såkallade ”heteronormativiteten” och för politiska krav framförda av diverse sexuella minoriteter.

Som syndikalisten Malm och marxisten Lindqvist är inne på i sina artiklar, är det inte bara kyrkans agenda i en bredare mening, utan också kyrkans dagordning, som helt fusionerat med vänsterns.

När en radikal, uttalat antikristen, politisk rörelse lyckas med att, inte bara neutralisera, utan också omvända och göra en konservativ, tusenårig institution som kyrkan, till lydig medhjälpare, så säger det på allvar någonting om denna rörelses makt och inflytande i samhället.

Den första maj 2005 arrangerade Svenska kyrkan i Jönköping en egen förstamajmanifestation tillsammans med Syndikalisterna, Socialistiska partiet och Vänsterpartiet.

Den präst, som enligt socialistiska partiets dåvarande hemsida höll ”ett mycket uppskattat tal” vid manifestationen, bemötte kritiken mot kyrkans deltagande vid förstamaj tillsammans med extremvänstern, på följande sätt:
”Det är logiskt. Kyrkan och vänstern har en gemensam grund: rättvisa och solidaritet”

Som vi skall se nedan är händelsen i Jönköping knappast unik.

Kyrkan och extremvänstern

(Terrorgruppen Revolutionära Fronten, som kyrkliga företrädare nyligen demonstrerade tillsammans med, saluför sina produkter…)

Att svenska kyrkan skulle delta i gemensamma manifestationer, nätverk och seminarier, och öppet samarbeta med antidemokratiska och våldsförhärligande nazist- och fascistgrupperingar är lyckligtvis i det närmaste otänkbart.
Märkligt nog gäller inte detsamma för extremistgrupperingar tillhörande den ideologi som de senaste hundra åren har förföljt, mördat och lemlästat hundratusentals kristna.

Som jag visat ovan har Svenska Kyrkan på många sätt reducerats till en politisk vänsterrörelse. Med detta följer att kyrkan precis som alla andra mer etablerade och förment demokratiska vänsterrörelser i Sverige har börjat visa sig oförmögen att hålla distansen till den antidemokratiska, våldsförespråkande och våldsverkande delen av den svenska vänstern.

Nedan följer ett axplock av exempel på det omfattande samarbete som Svenska kyrkan under det senaste decenniet haft med den revolutionära vänstern:

– År 2003 ansluter sig svenska kyrkan i Linköping till det lokala ”Fredsnätverket” (7) där bland andra Attac, islamiska förbunden, Socialistiska partiet, Ung vänster och Ungsocialisterna, ingår. Bland organisationens programpunkter återfinns bland annat krav på att Sverige skall kalla hem sina ambassadörer från USA.

– År 2004 arrangerar svenska kyrkan i Borås en gemensam demonstration mot USA:s militära intervention i Irak tillsammans med bland andra Revolutionär kommunistisk ungdom och Kommunistiska partiet marxist-leninisterna (revolutionärerna)

– År 2005 ansluter sig Svenska Kyrkan i Östersund till ”Nätverket för global fred och demokrati” tillsammans med bland andra: Ung vänster, Kommunistiska partiet och Revolutionär kommunistisk ungdom (8)

– Samma år startar Svenska kyrkan det så kallade ”Påskuppropet” med krav på utfärdande av allmän ”amnesti” till alla utlänningar som vistas i Sverige illegalt. Till Påskuppropet ansluter sig även Rättvisepartiet socialisterna, Socialistiska partiet, Sveriges muslimska råd, Syndikalisterna och Ung Vänster.

– År 2006 arrangerar Svenska kyrkans unga ett ”Fackeltåg mot rasism” tillsammans med Ung vänster i Uddevalla.

– I september 2007 talar representanter från Svenska kyrkan i Uppsala tillsammans med talare från Kommunistiska partiet, Vänsterpartiet och Uppsalamuslimerna, vid en protestmanifestation mot att Tidningen UNT, publicerat en teckning föreställande den muslimska profeten Muhammed (9)

– Samma år deltar svenska kyrkan i Stockholm Pride tillsammans med bland andra terrorgruppen Antifascistisk Aktion. (10)

– 2008 arrangerar Svenska kyrkan i Kungsbacka en föreläsning med tidningen Expo och en manifestation mot ”främlingsfientlighet” tillsammans med Ung vänster.

– Svenska kyrkan deltog 2008 även på det kravallkantade European social forum i Malmö, där företrädare för kyrkan gick i samma demonstrationståg som maskerade AFA-terrorister som bar på plakat innehållande en bild på ett knogjärn och texten ”Odla ditt politikerförakt!”, liksom banderoller med texten ”Vi är fler än du tror och vi har vapen”. I samband med forumet greps också en av kyrkans diakoner av polisen i samband med en civil olydnads-aktion. (11)

Svenska kyrkan har i flera år även deltagit vid flera nationella, så kallade sociala forum, över hela landet, tillsammans med bland andra rena terrorgrupper som Syndikalistiska ungdomsförbundet, Suf. Inte ens det faktum att det sociala forumet i Lund år 2004 bjöd in företrädare för den kommunistiska Nordkoreanska mördarregimen, fick svenska kyrkans representanter att avstå från deltagande.(12)

(Kyrkans företrädare i Lund lät sig inte besväras vare sig av samröret med svenska vänsterextremister eller med företrädare för den Nordkoreanska massmördarregimen)

– I september år 2010 arrangerade Svenska kyrkan så kallade ”Antirasistiska filmdagar” i Malmö tillsammans med bland andra SAC-Syndikalisterna och den kriminella vänsterorganisationen Ofog (13).

– 2010-10-04 närvarade Svenska kyrkan, via biskop Eva Brunne vid en demonstration mot Sverigedemokraterna på Sergels torg i Stockholm. Demonstrationen organiserades av Stockholms antirasistiska kulturförening, STARK, bestående av bland andra militanta vänsterextrema organisationer som Arbetarmakt samt Septemberalliansen, som har nästan samtliga revolutionära extremvänsterorganisationer i landet som medlemmar. I samband med demonstrationen skanderades hatiska slagord mot både mot Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson som person. Olika vänsterextrema fanor och symboler hölls upp och demonstranterna bar även plakat med slagord som ”SD är de största horungarna”.

(SUF, en av grupperna bakom Septemberalliansen, som biskop Eva Brunne hyllade i Storkyrkan)

Samma nätverk som var involverade i denna demonstration deltog också i mobileriseringen till den hatiska anti-SD demonstration som ägde rum i Stockholm den 20 september. Strax efter denna demonstration knivhöggs en man i magen precis utanför Sverigedemokraternas dåvarande kansli. Enligt uppgifter i Svenska dagbladet var motivet att gärningsmännen felaktigt antagit att mannen var Sverigedemokrat.

Vid riksdagens högtidliga öppnande i Storkyrkan dagen efter framförde biskop Eva Brunne hyllningar till de vänsterextrema demonstranterna i sin predikan. Större delen av den Sverigedemokratiska riksdagsgruppen valde då att lämna kyrkan i protest (14).

– 2010-11 Representanter för svenska kyrkan talar tillsammans med företrädare för Ung vänster vid en manifestation i Pajala (15)

– Sveriges kristna råd, där svenska kyrkan ingår, lanserar ett nytt påskupprop under våren 2011. Denna gång mot den borgerliga regeringens sjukförsäkringspolitik. Svenska kyrkan och extremvänstern medverkar gemensamt vid manifestationer på flera håll i landet. Bland annat i Göteborg (16).

– 2011-06. Svenska kyrkan deltar HBTQ-Festivalen i Göteborg tillsammans med bland andra HBT-socialisterna och Rättvisepartiet socialisterna (17).

– 2011-10. Svenska kyrkan är med och arrangerar ”Världskulturfestivalen” i Västerås tillsammans med bland andra den kommunistiska Victor Jara-föreningen och Svensk-kubanska Föreningen vars uttalade syfte är att stödja den kommunistiska diktaturregimen på Kuba (18).

– 2011-11. Företrädare för Svenska kyrkan talade tillsammans med företrädare för Ung Vänster. Även representanter för Rättvisepartiet socialisterna deltog i arrangemanget (19).

– 2012-03-08. Svenska kyrkan i Skövde firar internationella kvinnodagen tillsammans med Ung vänster (20).

– 2012-11. Svenska kyrkan arrangerar en manifestation i Kristianstad tillsammans med Revolutionär kommunistisk ungdom, Kommunistiska partiet och Ung vänster. I Växjö och Eskilstuna organiserar man i samma veva tal och manifestationer tillsammans med Ung vänster (21).

– 2013-06-14.Svenska kyrkan är med och arrangerar Pride-festival i Luleå tillsammans med bland andra Rättvisepartiet socialisterna (22).

– 2013-07-14. Svenska kyrkan i Hjällbo är med och organiserar en motdemonstration mot den antiislamistiska organisationen Swedish Defence Leauge tillsammans med bland andra:

Ung vänster, Syndikalistiska ungdomsförbundet, Kommunistiska Partiet, Revolutionär Kommunistisk Ungdom, Socialistiska Partiet, Rättvisepartiet socialisterna, terorgruppen Revolutionära fronten, Internationella socialisterna, Socialistiska studenter och Irans arbetskommunistiska parti – Hekmatisterna (23).

(Kyrkans återkommande samarbetspartner Revolutionär kommunistisk ungdom hyllar massmördaren Lenin och arrangerar indoktrineringsresor till Nordkorea)

Rädda kyrkan från marxisterna! Rösta Svenskt i kyrkovalet den 15 september!

Referenser:
1. http://www.dn.se/kultur-noje/kronikor/andreas-malm-nu-tar-kyrkan-itu-med-varldsfragorna/
2. http://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/article11907067.ab

3. http://www.expressen.se/kvp/den-svenska-kyrkan-infiltrerades-av-stasi/
http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/vad-finns-om-stasi-hos-svenska-kyrkan_7397278.svd

4. http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/gud-har-alltid-oroat-rorelsen/

5.http://www.alltombibeln.se/kristendomenshistoria/1901.htm

6.http://en.wikipedia.org/wiki/Red_Terror_-_Spain

7.http://www.motkrig.org/pdf/old/Kravlista_regeringen.pdf

8. http://web.comhem.se/ex/motkrig/pdf/artikel/old/are_050428.txt

9.http://www.inarchive.com/se/k/kommunistiskapartietuppsala.se/945845/2010-05-05-description/

10. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2151&artikel=1517185
http://www.stockholmsfria.nu/artikel/19717

11.http://www.kyrkanstidning.se:8080/nyhet/valdsrykten-infor-esf-mote-i-malmo
http://frianyheter.wordpress.com/2008/09/21/ilmar-reepalu-afa-i-samma-tag-i-malmo/
http://www.sydsvenskan.se/esf/darfor-bryter-de-oppet-mot-lagen/

12. http://www.trelleborgsallehanda.se/opinion/article474202/Ett-antidemokratiskt-forum.html
http://www.dn.se/ledare/signerat/fraga-lund-om-nordkorea?rm=print

13. http://www.panora.nu/main/arf_10.htm

14. http://www.arbetarmakt.com/2010/10/tusentals-stockholmare-mot-rasism-och-hogerpolitik/
http://septemberalliansen.wordpress.com/
http://www.svd.se/nyheter/stockholm/man-knivskuren-pa-sodermalm_5368379.svd
http://www.newsmill.se/artikel/2010/10/06/d-rf-r-l-mnade-jag-storkyrkan-i-protest

15.http://ungvanster.se/aktuellt/page/22/

16. http://www.dagen.se/nyheter/diakon-kritisk-till-vanstervridning-av-manifestationen/

17. http://rsgoteborg.wordpress.com/2011/01/28/planering-infor-goteborgs-hbtq-festival/
http://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?di=783601

18.http://kulturcentrum.vasteras.se/OvrigaDokument/programA5_vkf_2011_BACKBY_original_1111019_2.pdf
http://www.gaudeamus.se/2012/02/mer-an-en-studentrorelse/
http://www.svensk-kubanska.se/cubava/sidor/forening.html

19. http://rsuddevalla.wordpress.com/2011/11/10/kristallnatten-antirasismen-maste-vara-handling/

20. http://skaraborg.vansterpartiet.se/page/3/

21. http://krstd.wordpress.com/page/2/

Fackeltåg och manifestation i Växjö

http://eskilstuna.vansterpartiet.se/tag/ung-vanster/

22. http://luleapride.se/wp-uploads/2013/06/Pride%20program%202013.pdf

23.https://www.facebook.com/events/472842836140244/permalink/485486921542502/

Regeringen är en galen doktor

(Regeringens politik kan jämföras med en läkare som slår en frisk person i huvudet med en hammare och sedan plåstrar om honom, så att han bara förlorar 0,2 liter blod istället för 2 liter och sedan skryter med vilken duktig läkare han är.)

På sidan 38 i regeringens ekonomiska vårproposition, som nyligen släpptes, erkänner regeringen utan omsvep att de senaste årens invandring har varit ”ogynnsam” och att massinvandringen i praktiken gör det omöjligt att minska arbetslösheten. Och det är man nöjd med.

Massmördarens mål: – Skapa en häxjakt på nationalister och konservativa

(I likhet med sina idoler i den kommunistiska Baader-Meinhof ligan vill den norske massmördaren skapa ett mindre demokratiskt samhälle med hetsjakt på oliktänkande och ökad polarisering)

Som jag klargjorde i min föregående bloggpost, så framgår det med all önskvärd tydlighet att den norske massmördaren vare sig är kristen, konservativ eller nationalist. Trots det använder han sig av dessa epitet och riktar därmed ofrånkomligen sökarljuset mot dessa idéströmmningar och de äkta anhängarna av dessa.

Min personliga uppfattning är att Brevik är bindgalen och att det därför riskerar att bli ganska fruktlöst att försöka analysera hans gärningar utifrån ett rationellt politiskt perspektiv. Trots det har jag inte kunnat låta bli att fråga mig varför han använder sig av ideologiska beteckningar som står så oerhört långt ifrån hans egna förryckta åsikter och teorier.

Under gårdagens och dagens förhör har han avgivit ett svar på denna fråga och svaret är att ett av de primära syftena med såväl dådet som det bissarra manifestet är att provocera fram ett ökat förtryck och en häxjakt på demokratiska nationalister och nyanserade konservativa.

Delad världsbild och moraliskt ansvar?

(Företrädare för etablissemanget vill återigen slå i svenska folket att en massmördare, som bland annat kallar sig antikommunist och samtidigt hyllar Mao Tse Tung, är en rationell politisk aktör som delar världbild med konservativa demokrater)

Identitetsdebatten: Slutet eller en ny början för fädernas kyrka?

(”Fädernas kyrka” framförs för sista gången som officiell psalm i en svensk kyrka. Var denna händelse början till slutet för de konservativa Sverigevännernas närvaro i Svenska kyrkan eller kan det kanske bli en symbol att samlas kring i en revitaliserad kamp mot kulturradikalismen?)

Kärnfull problematisering av genuspedagogiken

(Det kulturradikala drömsamhället skapas genom att skuldbelägga de barn som känner sig hemma i en traditionell könsidentitet)

Adjunkten Mats Olsson formulerar problemet med genuspedagogik på ett kärnfullt sätt i Lärarnas nyheter:

Mormors ljus

Sänder en tanke till min högt saknade mormor som gick bort för exakt nio år sedan idag. På hennes begravning läste jag dikten ”Mors ljus” skriven av den småländske bondepoeten Pälle Näver.

Ännu ett avsteg från principen om alla barns rätt till en mamma och en pappa

Idag beslutade riksdagen med stor majoritet att ge ensamstående kvinnor rätt till skattefinansierad assisterad befruktning. Endast KD och SD reserverade sig. Därmed har ännu ett steg tagits bort ifrån principen om att alla barn skall ha rätt till en mamma och en pappa.