Den glömda historien

Jag vill passa på att rekommendera boken ”Den glömda historien” som jag nyligen avslutat. Trots en del fel och brister har den givit mig en känslomässig aha-upplevelse av sällsynt slag. Jag inser nu för första gången på djupet och inte bara rent intellektuellt att en svindlande stor del av min nations historia och kulturarv är knutna till områden som inte längre är svenska och som jag knappt vet någonting om.
Denna historia är också oerhört lång och dramatisk.  Östsvenskarnas öden och lidanden är fascinerande, rörande och tragiska och deras band till moderlandet och moderlandets band till dem har varit starkare än jag tidigare förstått. Enbart staden Viborgs historia rymmer stoff för ett hundratal romaner.

Följande citat från boken förklarar ganska väl vad det handlar om:

”År 2595 kan ryska Viborg peka på en lika lång tradition som svenskarna i Viborg kunde 1944.”

En annan förtjänst med boken är att den blixtbelyser det faktum att identitet, språk, kultur, hembygd och trygghet inte är något gudagivet, även om det under fredliga perioder kanske kan verka så. Allt kan förloras och det kan förloras snabbt…

Såhär beskriver förlaget bokens innehåll:
”För en generation sedan var tiotusentals svenskar beredda att dö för att försvara staden Viborg i Karelen i den största frivilligrörelsen i världshistorien. Några år senare kom tusentals svenskar som båtflyktingar från Estland till Sverige. Ett par decennier tidigare hade tusentals livrädda och utfattiga svenskar flytt från revolutionen i S:t Petersburg. Men långt innan dess formade svensk invandring Finlands och Estlands öden och svensk lag gällde i det som idag är Lettland och Ryssland.

De svenska ledarna hänvisade till att allt i öster i en dimmig forntid styrts av svear. Under tusen år har hundratusentals, kanske miljoner, svenskar levt och bott öster om vår nuvarande riksgräns. I Sverige levde länge en dröm om att framtiden låg i öster, där lades de nya universiteten och en ny huvudstad planerades. Ofta var käleken besvarad, åren före andra världskriget sade estniska diplomater att de önskade att Sverige skulle ta över landet.

John Chrispinsson skildrar i den här boken tider när svenskar uppfattade Sverige som ett runt land, inte avlångt. Tider när S:t Petersburg hette Landskrona, när Narva nästan blev Sveriges huvudstad och när landets ledning visste mer om läget i Viborg än om förehavanden i Örebro. Ur arkiven framträder starka, excentriska och roliga människor, som alla levde i denna andra halva av riket. De kände sig mer som hemma Dorpat, Reval, Riga, Nyen, Hapsal och Åbo än de gjorde i Stockholm och likväl kände de sig som just svenskar. Än idag kan man se skuggorna och resterna av dessa människors mäkliga liv. Än i dag lever människor som flytt från dessa områden. Deras historia förtjänar att berättas.”
Annonser
Det här inlägget postades i Bokrecensioner. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s