Ursvenskt är endast barbariet – Guillou, Arn och svenskfientligheten (2008-08-10)

I min föregående bloggpost tog jag upp hur dagens svenska historieskrivning drivs av politiska motiv och hur den svenska historien skrivs om, på ett för svenskarna mycket kränkande sätt, för att passa in i den styrande elitens visioner för framtiden.

Om knappt två veckor är det premiär för den andra filmen om tempelriddaren, Arn Magnusson, som baserar sig på Jan Guillous romansvit. Hundratusentals svenskar kommer att se den.

Precis som författaren hoppats har Arn-sviten fått ett närmast otroligt genomslag. Trots mycket allvarliga faktamässiga brister är det få historiska romaner, som har fått ett sådant erkännande och en sådan betydelse för svenskarnas syn på sin historia. Få böcker har också haft ett sådant uttalat svenskfientligt och politiskt syfte. Guillou, som utan tvivel är en mycket intelligent person, har utnyttjat det faktum att svenskarna är svältfödda på historiska hjältar. Vår historia är på väg att skrivas om av en man som högaktar västvärldens fiender och som föraktar oss …

I väpnad strid för en marxist-leninistisk världsrevolution

Jan Guillou har knappast gjort någon hemlighet av sina vänsterextrema åsikter eller sin närmast devota hållning till allt vad Mellanöstern och islam heter. Det är heller inte särskilt svårt att se att Guillous politiska mission ofta grumlat hans omdöme allvarligt.

1969 anslöt sig Jan Guillou, under en månad, till den palestinska, marxist-leninistiska terrorgruppen, DFLP, (Demokratiska Folkfronten), som genomförde ett stort antal attacker mot Israel, inklusive gisslantagande och bombattacker mot civila. Guillous krigsäventyr dokumenterades noggrant och publicerades i herrtidningen Lektyr, nr 38, 1969.

I artikelns ingress kunde man läsa att: ”Med licenstillverkad svensk kpist drog han under en månad runt i gränsbergen. Under ständigt bombhot var han med om att planera anfall mot israeliska posteringar.” Artikeln var prydd med många häftiga fotografier, som visar Guillou i aktion med olika vapen i händerna. Guillou skrev själv att DFLPs marxist-leninistiska program inte enbart gällde kampen mot Israel utan syftade till revolution i hela Västasien och ytterst ”hela världen”. ”Ser ni att ljusen från kibbutzerna redan börjat tändas? Dit ska vi i morgon natt”, meddelade chefen för Guillous terrorgrupp någonstans i Jordandalen (Per Ahlmark, Vänstern och tyrraniet).

Vistelsen hos DFLP ledde inte till någon nyansering av Guillous förakt för Israel och Västvärlden. 8 år senare bekände han öppet för Svenska Dagbladet (1977-03-13) att han hyste förhoppningar om att staten Israel skulle utplånas:

”Jag är optimist, jag tror att Israel kommer att upphöra att existera före Armageddon”

Saddams vapendragare

1976 publicerade Guillou boken: ”Irak – det nya Arabien”, där han lovordar det stalinistiska Baathpartiet och Saddam Hussein. Påståenden om att Irak skulle vara ett våldsamt land avfärdades som ”rasistiska fantasier” och Saddam Hussein beskrivs som en ”pragmatiker”som är ”uppenbart populär”. Situationen i de irakiska fängelserna beskrev Guillou som ett föredöme som Sverige borde ta efter. Han förnekade alla påståenden om att det skulle förekomma tortyr och missförhållande och menade till och med att irakiska fängelser inte ens hade några isoleringsceller eftersom de såg detta som ”en barbarisk strafform”.  Vidare hävdade han att landet var: ”på väg att utvecklas i riktning mot större och inte mindre pressfrihet”, att Irak före år 2000 skulle komma att ha ”börjat passera europeiska länder i levnadsstandard” samt att konflikten mellan Shia och Sunni-muslimer helt saknar politisk betydelse.

Guillou lyckades också med konststycket att bedyra att den irakiska regimen hade gett upp alla planer på aggressioner mot kurderna och att man hade för avsikt att inom en snar framtid ge kurderna nationell autonomi. 12 år senare hade, den av Guillou högaktade Baath-regimen, tagit livet av mer än 100 000 kurder, däribland många kvinnor och barn. Attackerna leddes av Saddams egen kusin al-Majid, som bland annat utfärdade ett dekret om att: ”de beväpnade styrkorna måste döda varje människa och djur som finns i området”. Offensiven kallades Anfal, som betyder krigsbytet, efter ett Korancitat (SR 2007-01-08).

Fortsatt blind lojalitet

Guillous blinda lojalitet med kulturerna från Mellanöstern, som tidigare fått honom att trampa så snett, har inte mildrats med åren.

I september 2001 reste han sig demonstrativt och lämnade salen i protest när deltagarna på bokmässan i Göteborg skulle hålla en tyst minut för offren som dog i terrorattentatet mot World Trade Center. Guillou motiverade sitt beteende med att det var ”osmakligt” och ”rent hyckleri” att hedra offer från en massmördarnation som USA, när man inte gjorde detsamma med dödsoffer från alla andra länder. Han anklagade också svenskarna för rasism, då han menade att anledningen till att vi berördes mer av amerikanska dödsoffer var att dessa offer var ”vita”.

Strax efter mordet på Fadime Sahindal kastade sig Guillou ut i debatten om hedersmord, där hans ståndpunkter har varit att uppmärksamheten kring hedersmorden har rasistiska tendenser, att hedersmord inte skiljer sig från det våld som svenska män utövar mot kvinnor och att de är helt frikopplade från kultur och religion samt att hedersmorden inte alls är ett så stort problem som debatten gett sken av. (Se t ex ”Mediemagasinet” , SVT 2, 28/2 –02  och ” Fel debatt om hedersmord gynnar sverigedemokraterna, Aftonbladet, 2007-04-01)

I debattartikeln: ”Statsministern stryker den rasistiska opinionen medhårs” (Aftonbladet, feb, 2006) gick Guillou till hårt angrepp på Danmark och alla som försvarade den västerländska yttrandefriheten mot de muslimska fundamentalister, som med våld och hot om våld ville införa ett förbud mot avbildningar av den muslimska profeten, Muhammed, även i Europa. I slutet av artikeln jämställer han även tidningen Expressen med den islamistiska terrororganisationen Hamas.

Skönlitterär propaganda och svensken som undermänniska

Två utmärkande drag kan noteras i så gott som samtliga av Guillous skönlitterära verk. För det första, så finns det alltid ett klart politiskt budskap och för det andra så bygger handlingen på en motsättning mellan heroiska övermänniskor och imbecilla undermänniskor. (Vad det sistnämnda säger om Guillous egen självbild överlåter jag åt en utbildad psykolog att avgöra)

I förordet till boken ”I Arns fotspår” berättar Guillou att idén till böckerna om Arn föddes redan 1996, när han satt på ett hotellrum och funderade över att bilden av muslimer, i hans tycke, var alldeles för negativ i västerländska medier och att något borde göras för att ändra på detta.

Grunden till den politiska programförklaringen för Arn-sviten offentliggjorde han 1998 i SKTF-tidningen, då han sade att:

”Jag vill slå sönder föreställningen om att vi är svenska vikingar fast i slips nu för tiden. Visa rasisterna att deras rop om ‘Sverige åt svenskarna’ är helt befängda. De som lärde de nordliga barbarerna rationellt jordbruk, byggnadskonst och penningekonomi talade engelska, franska och latin. Alla stora framsteg i vårt land har gjorts av folk som kommer utifrån”.

Sedermera kom han att slå ihop idén om att visa svenskarna att alla stora framsteg i vårt land har gjorts av folk som kommer utifrån, med idén om att göra en skönlitterär propagandainsats för att förbättra muslimernas anseende.

I en intervju med Danmarks radio, 2008-01-03, säger Gulliou att danskarna kan ta lärdom av Arns tolerans mot islam och att filmerna om Arn är ett direkt angrepp på Pia Kjaersgaard och Dansk folkeparti.

Nedanstående rader av historieprofessorn, Dick Harrisson, beskriver ganska väl handlingen i Arn-sviten och besvarar också frågan om vilka som i dessa böcker tilldelats rollerna som över- respektive undermänniskor:

”Med sig från Heliga landet har nämligen Arn Magnusson en stor skara muslimer, vilka för läsaren framstår som oändligt mer begåvade och civiliserade än de klumpiga, feta, stinkande, ständigt ölhävande götarna. För att inte tala om svearna uppe i norr, vilka på Guillous medeltid tycks ha befunnit sig blott ett par generationer från apstadiet”

(Professorn medger senare i sin text att bilden som Guillou förmedlar av våra förfäder innehåller vissa överdrifter, men han vill inte gå så långt som att kalla dem för påhitt och han instämmer i stort i Guillous beskrivning. Därför har han och flera andra akademiker medverkat i flera Arn-projekt och på så sätt försett den uppdiktade historien med ett vetenskapligt alibi.)

Det övergripande syftet med böckerna är alltså att skriva om den svenska historien, så att den bättre passar in i det mångkulturella samhället. Medlet för att åstadkomma detta är att lyfta fram muslimer och trycka ned svenskar. Målet är att undanröja de sista spåren av nationell stolthet hos svenskarna och göra dem mer välvilligt inställda till islam och massinvandring.

Den bild som Gulliou ger av våra svenska förfäder i Arn-böckerna, hade utan tvekan klassats som hets mot folkgrupp om kontexten hade varit modern och om angreppen riktats mot någon annan folkgrupp. Nu gäller det dock svenskar i historisk tid och då byts åtalen och skällsorden ut mot hyllningar och erkännanden. Att Gulliou själv har en invandraridentitet har han bland visat i sitt förord till Aftonbladets bilaga om invandring 1996. Min personliga tolkning av den bild som ges av svenskarna i Arn-böckerna är att den är en direkt spegling av ett närmast kolonialt vonoben-perspektiv, som återfinns hos författaren själv.

Nedan följer ett antal konkreta exempel från Arn-böckerna, som belyser den underliggande politiska propagandan och den bild Guillou vill ge av svenskarna och vår historia.

Den lättfotade fresterskan

Bortsett från de kvinnliga huvudpersonerna med övermänskliga drag, så är den bild Guillou ger av den genomsittliga svenska kvinnan, mycket snarlik den moderna stereotypen om den behagfulla, frigjorda och sexuellt tillgängliga blondinen, som lever och frodas hos bland annat s,k ”ungdomsgäng” med bakgrund i Mellanöstern och som utan tvekan är en bidragande orsak till att svenska kvinnor är starkt överrepresenterade i kategorin våldtäktsoffer.

– De svenska kvinnorna beskrivs som lättklädda och skrattar bara förföriskt när männen antastar dem, eftersom de är vana vid sådant. (Riket vid vägens slut, sid. 46)

– Unga svenska kvinnor dansar för invandrarna från Mellanöstern i kläder som ”mer visade än dolde deras behag” (Riket vid vägens slut, sid. 48.)

– Gulliou skildrar livet i Linköping via Birger Magnusson: ”Unga kvinnor tilltalade honom med ord som han hade svårt att begripa fastän han anade att det var okyskt tal” (Arvet efter Arn, sid. 57)

– Svealand beskrivs konsekvent som mer barbariskt och efterblivet än det påstått mer internationellt påverkade och därmed mer civiliserade Götaland. ”Här kommer de unga kvinnorna om natten till de unga männen på ett sätt som inte var tänkbart i Götaland”. (Arvet efter Arn, sid. 160)

Mångkulturens välsignelser

– Arns far som tidigare inte velat lyssna till utlänningar har blivit omvänd efter att ha blivit botad av den överlägsna arabiska läkekonsten och säger att: ”goda kunskaper ifrån när och fjärran ändå var det som gjorde livet bättre” och att man inte borde lyssna till kyrkan eller en svensk landsortspräst angående inställningen till saracenerna eftersom dessa aldrig kan veta lika mycket om dessa som Arn. (Riket vid vägens slut, sid. 154.)

”…även denna lilla stinkande håla (Skara, min anm.) gömde en välsignelse av nästan samma slag som klostret” (…) I stadens utkant fanns en gata som var ren och städad som en frankisk stad eller en stad i Outremer. Här doftade det på ett annat sätt, både av renhet och av kaffe och av mat och kryddor, som verkade bekant och här talades frankiska överallt och en del andra språk som ändå inte var nordiska. De hade kommit till glasmästarnas, kopparsmedernas och stenhuggarnas gata” (Riket vid vägens slut, sid. 250.)

– Arn funderar över möjligheten att förädla svenskarna: ”Genom att avla tunga och kraftfulla götiska hästar med de snabba och rörliga arabiska hästarna höll man på att få fram en ny sort som skulle passa bättre till det tunga rytteri som var nästa stora sak att bygga upp på Forsvik. Det gick att smida samman det bästa mellan det arabiska och det götiska. Just som man arbetade med olika lager av järn och stål när man tillverkade svärden på Forsvik”. Varför inte tillverka folkungar på samma sätt?” (Riket vid vägens slut, sid. 349.)

– Lång redogörelse över alla exotiska dofter och tekniska innovationer som fanns på det mångkulturella Forsvik. Sedan berättas det att barnen där redan börjat tala ett eget språk som var en blandning av alla de språk som fanns där. (Arvet efter Arn, sid. 25-29)

– Mångkulturen lovprisas återigen med följande ord: ”Visby var människans kommande liv i fred och rikedom där alla kunde äta sig mätta och där kunskapens redan stora lager växte med vart nytt skepp som lossades. Det som kom från länderna i söder var mer gott än ont. Det hade Birger egentligen alltid vetat eftersom han var uppvuxen på Forsvik där så mycket blandades från norr och söder att Forsvik hade blivit som en kunskapens och arbetets oas i ett kargt land.”

Efterblivna svenskar och upphöjda muslimer

Gulliou är mycket uppfinningsrik när det gäller att hitta olika sätt att pränta in i läsaren hur underlägsna européer i allmänhet och svenskar i synnerhet, är i jämförelse med muslimerna.

– Upptakten till korstågen som bestod i muslimska erövringståg och kolonisering av kristna områden och massakrer på kristna pilgrimer på väg till Jerusalem skildras summariskt och närmast poetisk, de: ”svepte fram som en stormvind”. Frankernas blodbad i Jerusalem beskrivs däremot som en ”katastrof” och deras grymhet beskrivs detaljerat. (Tempelriddaren, sid. 8)

– Saracencenska läkare var så skickliga att de fick dubbelt så många sårade att överleva. Men européerna var ändå så dumma att de vägrade att anlita dessa (Tempelriddaren, sid. 204)

– Sharialagarna framställs som upplysta jämfört med västerländsk lag som sägs innehålla barbari som gudsdom och eldprov. Kravet på att det skall finnas fyra vittnen till brottet för att någon skall kunna dömas (vilket i modern tid gjort det nästan omöjligt för en kvinna att bevisa t ex en våldtäkt) beskrivs som ett framsynt och ”väl genomtänkt” drag av ”profeten” syftande till att: ”få slut  på alla rykten om äktenskapsbrott och den osämja sådant förde med sig”. (Tempelriddaren, sid. 212)

– Arn har ett nära och kärleksfullt förhållande till sin intelligenta och förfinade arabiska häst, Chamsin, men hyser inga varmare känslor för sin grovhuggna och tröga europeiska häst. (Tempelriddaren, sid. 222)

– Arn sägs stå närmare saracenerna än andra kristna (Tempelriddaren, sid. 222)

– De kristna har endast bevarat de muslimska utsmyckningarna i Jerusalem eftersom de inte kan arabiska och inte förstår vad där står. Texterna sägs dock överensstämma med kristendomen och muslimerna sägs: ”hylla gud på samma sätt som de kristna.” (Tempelriddaren, sid. 302)

– Arn frågar sin läromästare om västgötarna ”som några av de sista männen i världen” ännu inte begripit de arabiska hästarnas värde och förtjänster. Guilbert förklarar suckande att så är det. ”Nordiska män förstår inte värdet av kavalleri.” (Riket vid vägens slut, sid. 13)

– Fårpälsarna som de gästande muslimerna i Sverige får att värma sig med är fulla av löss, vilket chockerar de förfinade araberna, som genast befriar dem ifrån ohyran. (…)  Främlingarna undrar om det överhuvudtaget finns några lagar bland detta ”vilda folk” (Riket vid vägens slut, sid. 46)

– De svenska glasen är simplare och mer otympliga än de förfinade arabiska glasen (Riket vid vägens slut, sid. 49)

– Arns uppfattning om eliten bland de nordiska krigarna, är så låg att han inte vill ta med dem på en båtfärd, eftersom de ändå inte skulle kunna göra någon nytta vid ett överfall och endast skulle ta upp ”onödig plats”. (Riket vid vägens slut, sid. 68)

– Alla utlänningar från Mellanöstern, kristna som muslimer, tyr sig till varandra och slår eget läger en bit ifrån gårdshuset för att slippa de barbariska svenskarna. Maten de får är avskyvärd och de visar med ”äckel och fasa” den ifrån sig. (Riket vid vägens slut, sid. 155)

– Vid urlastningen måste de utländska bröderna Wachtian vakta på att deras fina bagage inte skadas av: ”dessa okunniga och vårdslösa sällar” (läs: svenska roddare)(…) Vid Arns hem som mer än andra platser tagit intryck av utlandet var i alla fall: ”alla nordiska människor omkring dem nyktra och nödtorftigt rena”. Till skillnad ifrån dem utanför Arns by. (Riket vid vägens slut, sid. 156)

– Utlänningarna blir djupt besvikna på Skara som beskrivits som den största och äldsta staden i Västra Götaland. ”Det var dock knappast som Damaskus”. I Skara finner de: ”samma stank av avfall och orenlighet som utanför den mindre staden, vars omöjliga namn de redan glömt, samma orena människor och gator utan vare sig stenläggning eller rännstenar. Den primitiva kyrkan är mörk och skrämmande snarare än välsignelsebringande” (Riket vid vägens slut, sid. 249)

”Forsviks läkekunniga kvinnor, som för det mesta var från främmande land” (Arvet efter Arn, sid. 8)

– Svenskarna utanför Forsvik beskrivs återigen i förklenande ordalag. Denna gång som ”oroliga och klumpiga ryttare” Det sägs också att: ”Brudrov var vanligt och antingen rövade någon en annan mans brud för att han själv ville ha henne i säng. Eller också ville han till ett gott pris sälja henne tillbaka till den han rövat henne ifrån” (Arvet efter Arn, sid. 74.)

”Deras (muslimernas) hus var dessutom det renaste och vackrast smyckade där alla golven täcktes av granna mattor i rött och svart. Det var svårt att tänka sig spyende kristna därinne.” (Arvet efter Arn, sid. 90.)

– Birger instämmer i en svärdsriddares beskrivning av sveakrigarna som ”klumpiga vildar till fots med yxor” (Arvet efter Arn, sid. 241.)

– Ovan nämnde svärdsriddare kan inte förstå hur en så klok ung riddare som denne Birgerus kunde tillhöra ett sådant ”barbarfolk” som svenskarna. (Arvet efter Arn, sid. 244.)

– Påvens sändebud refererar till tillståndet inom den svenska kyrkan som ”det nordiska barbariet” (Arvet efter Arn, sid. 382.)

Svenskarna som icke-mänskliga

Guillou använder återkommande ett språkbruk som avhumaniserar svenskarna och syftar till att framkalla mentala bilder hos läsaren som jämställer våra förfäder med djur.

– De svenska männen ”dricker som bestar” (Riket vid vägens slut, sid. 49.)

– De utländska bröderna Wachtian beskriver en resa genom Sverige som om de var på väg mot mörkrets hjärta. De är säkra på att de ”lämnar människors boningar bakom sig och närmade sig det omänskliga och onämnbara” De svenska byar de passerar blir allt torftigare och ”på flodens stränder sprang boskap och förvildade barn tillsammans så att det var svårt att skilja djur från människa” Raststället där de vilar för natten är avskyvärt och ”överfyllt av vilda smutsiga män som skrålade på sitt obegripliga sjungande språk och drack som bestar tills de hamnade i slagsmål med varandra eller föll omkull och somnade” (Riket vid vägens slut, sid. 155.)

– På morgonen försover sig de odiciplinerade svenska roddarna och måste letas upp av sina förmän. När de dyker upp är de rödögda och ilskna, stinkande av spyor och piss, när de ”likt dragdjur” föses samman vid sina åror. (Riket vid vägens slut, sid. 156.)

– Bröderna Wachstein kommer till ett kloster, vilket blir som att de plötsligt kommit hem till mer civiliserade länder. Munkarna talar frankiska och ”uppträdde som riktiga människor”, till skillnad från svenskarna utanför klostrets murar. (Riket vid vägens slut, sid. 249.)

”Svårt att skilja på fantasi och verklighet”

Även om det är illa nog att en av Sveriges ledande journalister och författare, skriver en svenskfientlig bokserie, utan att någon reagerar mot detta, så är det inte grundorsaken till att jag skriver denna, i mångas tycke, kanske överdrivet långa artikel.

Jan Guillou har deklarerat att han anser att han, som romanförfattare, har en självklar rätt att ljuga, men trots det lägger han ofta ned stor möda på att argumentera för att hans romaner faktiskt är sanna eller åtminstone ligger väldigt nära sanningen.

I samband med filmatiseringen av boken ”Ondskan”, som Guillou hävdade var nästan helt och hållet självbiografisk och sann, uppstod en infekterad debatt, där hans före detta skolkamrater anklagade honom för att ljuga och motbevisade hans anklagelser på punkt efter punkt. Även Guillous egen mamma lade sig i debatten på skolkamraternas sida och deklarerade i samband med detta att ”Jan har alltid haft svårt att skilja på fantasi och verklighet” (Expressen, 2/11, 2003).

Det är inte utan att man är beredd att medge att det kan ligga någonting i mammans uttalande, när man läser följande redogörelse från Guillou: ”snart var det som om det gick magi i letandet och fantiserandet, som om Arn Magnusson , som jag döpt efter hans tänkta barndomshem Aranäs, verkligen hade funnits. Eller åtminstone någon som han.”

Det är också här, i Guillous ambivalens kring huruvida historien om Arn, som utspelar sig under en epok med få och högst tolkningsbara källor, är en uppdiktad skönlitterär historia full av anakronismer och historiska felaktigheter (Att svearna behärskade konsten att strida till häst visas av gravfynd och bildstenar redan från vendeltid, det finns inga vetenskapligt hållbara bevis för att några muslimer skall ha bebott Sverige vid denna tidsperiod, vadet i Säveån vid Häradsvad där Guillou placerar mer än 1 000 soldater samtidigt är två meter brett. Vapenexperter har klagat på beskrivna stridsmetoder och Guillous beväpning av de medeltida krigarna, botaniker har påpekat att tulpaner inte fanns i Norden på medeltiden, historiskt kunniga har förvånats över att författaren låtit Birger Jarl återuppfinna den grekiska elden, etc, etc.) eller en faktisk beskrivning av den svenska historien som är sann eller åtminstone kan vara sann, som det verkligt allvarliga problemet med Arn-böckerna uppenbarar sig.

Berättelsen om Arn har fått ett närmast exempellöst genomslag hos det historielösa svenska folket. Böckerna och filmerna har blivit ett fenomen och en industri. Jan Guillou har agerat programledare i förment faktaorienterade historievetenskapliga tv-program, västgötska bussbolag har levt gott på att ordna guidade Arnturer till de orter som figurerar i böckerna. Det har uppförts teaterstycken om Arn och hans tid, bl a Arnspelen vid Kinnekulle och Balladen om Jarl Birger. Det har utbildats Arnguider , det ges kurser och föreläsningar om Arn och hans tid, det har skrivits broschyrer, böcker och turisthandledningar i ämnet. Det har tom arrangerats folkhögskolekurser om Arn. Västergötlands museum i Skara säljer Arnsouvenirer , t ex T-shirts med Arnlogo , Arnkartor , cd-inspelningar om Arn, Arnfilm med Jan Guillou och Hans Villius, vykort m m . Museet ordnar också Arnhelger runt om i Västergötland och på Visingsö.  Museet har Arnprojekt , Arnsamordnare och informationscentral om Arn. Systembolaget saluför fyra Arnviner , Cecilia Blanca , Cecilia Rosa, Arn de Gothia Blanc och Arn de Gothia Rouge. Sommaren 2002 hade Skaras turismomsättning ökat med 30 procent och 300 miljoner kr extra omsatts i de sex kommuner som ingår i Arnland (KommunAktuellt nr 22/ 2002).

Någonstans i de kaotiska svallvågorna av denna industri har också sagan om Arn de Gothia och lögnerna om våra svenska förfäder, övergått till att bli historisk sanning för tio- kanske hundratusentals svenskar. Att vilseledda turister i Västergötland frågar efter Arns och Cecilias grav, kan man kanske ha överseende med, men när länets skattefinansierade museum publicerar följande text på sin hemsida;

”Den som byggde kyrkan i Forshem, den från det Heliga Landet hemkomne tempelriddaren, var den som skapade de mirakulösa segrarna vid Lena och Gestilren. Därför talar vi svenska idag och inte danska. Där föddes Sverige. Arn Magnusson fanns alltså. Han är vår landsfader.”

Då inser man att vår historia på allvar kan vara på väg att skrivas om.

”Den som kontrollerar det förflutna kontrollerar framtiden”, skrev George Orwell. Jag vill inte att Jan Guillou och hans meningsfränder skall kontrollera den framtid där mina barn skall leva. Därför har jag redan nu, i och med denna och föregående artikel, påbörjat arbetet med att avslöja våra motståndare och samla argument för att kunna förmå vilseledda landsmän att förstå att våra förfäder inte alls var några djuriska barbarer och att vår historia faktiskt är något att vara stolt över. Jag kommer dock inte att klara det ensam. Kommer Du att hjälpa mig?

P.S När jag påbörjat faktainsamlingen inför denna artikel upptäckte jag att en artikel med ett liknande upplägg, som det jag hade planerat, redan var skriven. Jag har inspirerats och skamlöst lånar hela stycken från denna artikel och vill därför rikta ett varmt, postumt tack till Eva Bergqvist. Sverige kommer för alltid att sakna din vassa penna! Jag vill också tacka Blågula frågor för att man återpublicerat Evas alster, som står att finna på följande adress: http://www.bgf.nu/fiin/2003/033a.html

Annonser
Det här inlägget postades i Äldre bloggposter från SD-Kuriren. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Ursvenskt är endast barbariet – Guillou, Arn och svenskfientligheten (2008-08-10)

  1. Pappan skriver:

    När jag läste den här första gången (då den var färsk) tyckte jag att den var lite orättvis och snål. Sedan dess har jag gått tillbaka till Arn och ändrat mig: Böckerna är ren propaganda i kulturmarxistisk anda. Uppsåtet är illvilligt.

    Men jag tycker fortfarande att de är välskrivna.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s