Svart bragd (2008-11-21)

Igår röstade Sveriges riksdag, med förkrossande majoritet, ja till att godkänna lissabonfördraget. Ännu ett avgörande steg har därmed tagits mot att avveckla den fria och självständiga nation, som våra förfäder betalat för med sitt blod, sitt svett och sina tårar och som de lämnat i arv till oss att förvalta.

243 folkvalda riksdagsledamöter vill slopa vår vetorätt på 63 områden och avsäga oss makt över vår egen utrikes och säkerhetspolitik, vårt gränsskydd och vår invandringspolitik.

För långtifrån första gången det senaste decenniet kommer jag osökt att tänka på Johan Ludvig Runebergs dikt: Sveaborg

”…På drivans bädd hur mången natt,  jag hörde detta ord Av gråa kämpen, där han satt, Långt skild från hemmets jord; Det var hans eld, när det var kallt, I fjärran bygd hans hem, hans allt.

Då flög en viskning oss förbi, Ett rykte söderfrån; Det talte om förräderi, Om våra vapens hån; Från man till man, från trakt till trakt Det möttes blott av stolt förrakt.

Ej glöms i tiders tid den dag, Då denna sägn blev sann, Då likt ett dystert tordönsslag Det säkra bud oss hann,  Att landets sista hopp gått ner,  Att Sveaborg var svenskt ej mer.

Har havets bottenlösa svall Det i sin avgrund sänkt, Har himlens blixt, har åskans knall Dess fasta murar sprängt? Fanns ingen man på vallen kvar? Det frågtes blott, det gavs ej svar.

Men djupt ur mången sluten barm En pressad suck sig bröt, Och mången blick, på tårar arm, I strida floder flöt; Det hade dött, ens fosterland, Man stod och grät vid gravens rand.

O liv! Den man, vars skuld det var Att denna tårflod rann, En gång den skönsta lager skar, Som någon hjälte vann: Den svenska flottans största glans, Dess seger vid Svensksund, var hans.

Dock om sitt ljus, sin glans en värld Utav hans klinga fått, Om solar bleknat för hans svärd, Skall han föraktas blott. Det blir hans lön för hans bedrift På klippan där med Ehrnsvärds grift.

Du älskar, yngling, ton och sång, Vår forntid älskar du; Kanhända sjunger du en gång, Vad jag förtäljer nu; Då giv hans svarta bragd sin dag Men hölj i natt hans namn som jag.

Förtig hans ätt, nämn ej hans stam, Välv ej på den hans brott; Må ingen rodna för hans skam, Den drabbe honom blott. Den, som förrått sitt land, han har Ej ätt, ej stam, ej son, ej far…”

Annonser
Det här inlägget postades i Äldre bloggposter från SD-Kuriren. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s