Piratpartiet som exempel på samhällets infantilisering (2009-04-21)

Veckans ”snackis”, åtminstone inom den del av samhället som någon gång besökt en Dreamhack-festival eller suttit på en uteservering i Visby under Almedalsveckan, har ju varit Piratpartiet och domen i Pirate bay -målet.

Beträffande själva domen som sådan, så är jag i nuläget inte tillräckligt insatt eller ens tillräckligt intresserad för att uttala mig om huruvida den var rätt eller fel.

Piratpartiet har dock fått ett rejält medialt uppsving och sägs ha fått tusentals nya medlemmar på bara några dagar. Exakt hur mycket substans det ligger i uppgifterna om den fantastiska medlemsökningen är svårt att säga eftersom medlemskapet är gratis och partiet också tycks registrera fiktiva personer och människor från all världens länder, men ett visst uppsving har de säkert fått och partiledningen tycker sig nu ha både Europaparlamentet och Riksdagen inom räckhåll, även om samtliga hittillsvarande opinionsmätningar pekat i en helt annan riktning.

Även om jag förbehållslöst hade delat Piratpartiets ståndpunkt i fildelningsfrågan, hade jag ändå tyckt att det vore en förlust för samhället om de vann något mandat i en politisk församling. Jag tillhör nämligen inte dem som anser att enfrågerörelser i första hand skall ses som en tillgång och en vitalisering av det politiska systemet. (Jag vet att även SD ofta anklagats  för att vara just ett enfrågeparti, men det har aldrig funnits någon substans i dessa anklagelser och det gör det definitivt inte idag.)

Att kandidera och låta sig väljas in en politisk församling, oavsett nivå, är ett oerhört stort ansvar. Man förvaltar inte bara det dyrbaraste vi har dvs demokratin, man har också ett direkt ansvar för andra medborgares liv och välbefinnande. Jag vet att frågor som äldreomsorg, sjukvård, kriminalpolitik, demokratifrågor och utbildning inte uppfattas som lika hippa och sexiga som t ex fildelningsfrågan eller att kedja fast sig vid ett valfångsfartyg, men varje politiker kommer att ställas inför hundratals beslut i dessa och liknande frågor och de har en djupgående inverkan på människors liv och samhällets utveckling. För att kunna fatta kloka, konsekventa och väl avvägda beslut på dessa områden måste man därför ha gjort en övergripande samhällsanalys, man måste kunna göra prioriteringar och man måste i förväg ha diskuterat och satt sig in i de frågor och områden man kommer att ställas inför. Detta har enfrågerörelserna inte gjort, men trots det skulle deras godtyckliga agerande eller icke agerande i samband med ett visst beslut kunna komma att få en avgörande betydelse för hur min morfars äldreomsorg utformas eller vilket stöd min son får om han får problem i skolan.

Till skillnad från många av dagens debattörer ser jag inte framväxten av enfrågerörelser i första hand som ett bevis på det traditionella partisystemets misslyckande. Jag ser dem snarare som ett belägg för den tes som författaren Carl Hamilton lägger fram i sin bok ”Det infantila samhället” dvs att allt fler människor i den moderna Västvärlden flyr ansvar och andra tunga värden som tidigare varit en naturlig del av att bli vuxen. För att hårddra det, så lever vi helt enkelt i en kultur som mer och mer präglas av tonåringens och barnets perspektiv, värden och utgångspunkter. I relation till just enfrågerörelserna så menar jag att det märks i bland annat oförmågan eller oviljan mot att fokusera på mer än en sak, att ta helhetsansvar. Likt ett barn som fått syn sin favoritchoklad i affären och hellre lägger sig ned och skriker i protest än att vänta till lördagen, så vill man också ha omedelbar belöning och försöker därför hitta genvägar förbi den organisatoriska mognadsfasen och den traditonella demokratiska processen och där får man ofta hjälp av medierna.

Det märks också i det att engagemanget ofta tar sin utgångspunkt i ett egenintresse snarare än i ett samhällsintresse. De piratpartister som de senaste dagarna arrangerat dödskalleinramade manifestationer i våra större städer må tala stort och väl om vikten av att skydda den personliga integriteten i det framväxande informationssamhället. De har dock inte lyckats övertyga mig om att deras engagemang egentligen har någon annan grund än att få vara med i nått nytt och häftigt och att få ”rätten” att kostnadsfritt kunna ta del av filmer och musik utan att riskera böter.

Även om det tveklöst medför en större samhällsskada har jag i detta avseende ändå större respekt för vilken kommunistisk eller nyliberal kommunfullmäktigeledamot som helst. Deras engagemang medför iallafall erkännandet av ett helhetsansvar och tar sin utgångspunkt i en genomtänkt vision och en vilja att förbättra samhället på ett övergripande plan.

Avslutningsvis skulle jag vilja citera ett stycke ur vänsterproggaren, Björn Afzelius sång: ”Medan bomberna faller”. För säkerhets skull vill jag dock klargöra för Kaliberredaktionen och den övriga journalistkåren att detta på intet sätt innebär att jag sympatiserar med Afzelius närmast antisemitiska israelhat eller hans stöd till diverse kommunistiska mördarregimer i tredje världen:

Nej, politik är inget mode, ingen ”ball och trendig grej” För dom flesta är det en livsnödvändighet. Och dom fjantar som kan unna sej att ”satsa på sej själv” dem ger väl fan i resten av vår mänsklighet!

Annonser
Det här inlägget postades i Äldre bloggposter från SD-Kuriren. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s