”Om rysliga grymheter, som slika lismare, förrädare och främlingar upprepade gånger förövat i huvudstaden Stockholm” (2008-08-15)

Jag har i mina föregående bloggposter visat hur dagens makthavare vill få oss att se ned på våra förfäder samtidigt som man vill etablera bilden av att all invandring, från historisk tid till den dag som idag är, har varit en enda lång välsignelse för svenskarna.

Nedanstående text om svenskfientligheten i 1300-talets Stockholm, som är ett utdrag från Olaus Magnus ”Historia om de nordiska folken” från år 1555, kan kanske bidra till att nyansera bilden av att invandringen och samexisterandet mellan människor med olika kulturell identitet, är- och alltid har varit problemfri och rosenskimrande:

Om rysliga grymheter, som slika lismare, förrädare och främlingar upprepade gånger förövat i huvudstaden Stockholm

Stockholm är den namnkunnigaste köpstaden i Sveriges rike, ja i hela Norden. Dit komma – såsom min kärälskelige broder och företrädare, ärkebiskopen i Uppsala Johannes Magnus säger i sin levnadsteckning över konung Albrekt (Tyskfödd furste som gjorde sig till kung i Sverige, 1364-1389, genom stöd från Hansan och nordtyska furstar, vilket ledde till en resning från den svenska allmogen i protest mot det utländska inflytandet. Min anm.)- människor av alla folk och nationer, mest dock från nedre Tyskland, och bliva upptagna bland  stadens borgarskap. Bland dem befinna sig ej sällan sådana, som på grund av gäld eller någon vanhederlig handling icke kunnat kvarstanna i sitt eget fädernesland. Dessa pläga ofta, i samma mån som deras rikedom växer, röja sin verkliga sinnesart, den fattigdomen tillförene hållit fördold, och mot sitt nya fädernesland, där de med sådan välvilja och gästvänlighet blivit mottagna, uppgöra de fördärvligaste anslag. I synnerhet är detta fallet, när de erhålla en furste, under vilken de anse sig fritt kunna göra allt vad dem lyster.

I Stockholms stad funnos på kung Albrekts tid 170 sådana tyska borgare. Dessa bildade en hemlig sammansvärjning under namn av hättebröder; sedermera växte deras antal till över 1,500. De gjorde till sin förnämsta uppgift att genom skymford och smädelser reta de infödda svenska borgarna till slagsmål och trätor, för att sedan angiva dem för konungen och dymedelst bringa dem om liv eller gods eller bägge delarna på en gång, något som även lyckades dem.

För att så mycket gruvligare söndersarga sina offer uppfunno de med utstuderad grymhet ett nytt slags tortyrredskap. De förfärdigade nämligen sågar av trä, medelst vilka de pinade de förnämsta bland dem till döds. Slik grymhet är det mera i sin ordning att med fasa och veklagan förbigå än söka skildra.

Slutligen blevo de återstående svenska borgarna i midnattens stillhet förda ut ur konungaborgen, där de hållits fångna, och på båtar forslade över till den så kallade Käpplinge-holmen – vilken ligger på ett pilskotts avstånd från staden – där de blevo innestängda i ett hus; här borrade man hål i väggen och fastkilade så deras fingrar, varpå huset antändes, så att de samt och synnerligen blevo levande innebrända.

Text: Olaus Magnus (1490-1557), Historia om de nordiska folken, Gidlunds, 2001 (original – 1555) Nionde boken, trettiofemte kapitlet

Annonser
Det här inlägget postades i Äldre bloggposter från SD-Kuriren. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s