Myten om de smutsiga vildarna (2009-03-09)

Jag har i tidigare bloggposter berört hur inflytelserika krafter, i kulturradikalismens anda, försöker skriva om vår historia, bland annat i syfte att få dagens svenskar att skämmas för sina förfäder och därmed också sig själva och sin kultur, i förhoppningen om att de därmed också mer okritiskt skall anamma modernistiska företeelser som till exempel mångkultur.

I denna bloggpost tänker jag behandla ett till synes ganska perifert ämne, som kanske inte är utsatt för någon större politisk påverkan, men som ändå utgör en liten pusselbit i den struktur av inympat mindervärdeskomplex, som präglar många svenskarnas bild av sig själva och sin historia.

Förutom att medvetet försämra bilden av olika företeelser i vår historia, menar jag att det också ligger i den anti-svenska tidsandan att inte med kraft försöka korrigera orättvisa, negativa och felaktiga bilder av vårt förflutna. Just detta sistnämnda är dock vad jag vill försöka åstadkomma med denna essä över den svenska personliga hygienens historia.

I essäsamlingen ”Förflutenhetens landskap” skriver historikern och akademieledamoten, Peter Englund, följande:

”Känsligheten inför stank har skiftat och är inte enbart ett modernt påfund. Förklaringen till dessa förändringar står nog att finna i stankens roll som ett socialt teckensystem. Det fenomen som apropå 1800-talets borgarklass har kallats för deodorantisering – alltså en ökad känslighet för stank – går även att iaktta under andra epoker. En dylik ”deodorantisering” hänger sannolikt samman med ett speciellt system för makten som bygger på hierarki och ett ökat avstånd mellan styrande och styrda. I ett fattigt samhälle där de flesta inte har någon chans att upprätthålla en god hygien kan stanken och dess motsats, väldoften, precis som klädlyx, brukas till att legitimera just avstånd.

Att en överklass bygger upp en ideologisk text med hjälp av frangipanivatten, mysk, lavendel, jasmin, bergamott och zibet är alltså inget nytt. Det upphöjda har alltid omgetts av väldoft, verklig eller inbillad. (De antika grekerna ansåg att parfymen hade ett gudomligt ursprung, och hos Montaigne – som själv tyckte hjärtligt illa om dålig kroppslukt – hittar man uppgiften att Alexander den store hade en svett som luktade gott.) Och stank har visat sig kunna verka som en särdeles verksam barriär mellan klasserna. George Orwell skriver i Vägen till Wigan Pier att den inlärda formeln ”de lägre klasserna luktar” är ”den verkliga hemligheten med klasskillnaderna i västerlandet”.”

Jag är beredd att tillfullo anamma Englunds tes om att doft och personlig hygien har spelat och spelar en stor roll som ”socialt teckensystem”, ett sätt att legitimera avstånd mellan olika grupper och att upprätthålla en känsla av ”vi” och ”dom”. Än idag är det ju skillnad på hur mer och mindre välbeställda doftar, där den förstnämnda gruppen ofta omger sig med dofter från exlusiva franska och italienska modehus medan den sistnämnda ofta nöjer sig med de märken som finns i den lokala ICA-butiken eller billiga thailändska kopior av modehusens parfymer.

En mycket viktig aspekt av ämnet som jag dock tycker att Englund missar, är just den personliga hygienens nutida roll som ett verktyg för att skapa ett psykologiskt avstånd till våra egna förfäder och närhet till andra folks förfäder.

Dagens Skandinavien är tveklöst ett av de mest renliga och välparfymerade samhällen som någonsin existerat. Trots sin allmänna och intränade tolerans mot nästan allting har dagens svenskar förhållandevis liten tolerans mot människor som är smutsiga och luktar illa, vilket inte minst märks genom att begrepp som ”din stinkande…” och ”din smutsiga…” ses som ganska grova förolämpningar.  När vi då ständigt matas med bilder av våra förfäder som ett av de mest primitiva, illaluktande och smutsiga folkslagen i historisk tid, så spär detta naturligtvis på föreställningen om våra förfäder som en hop efterblivna barbarer, som vi upplysta, moderna och väldoftande, nutidssvenskar har väldigt lite gemensamt med och väldigt lite att lära av.

Myt med tusenåriga rötter

Den man som tveklöst bär den största skulden i skapandet av schablonbilden av våra svenska förfäder som en, även med historiska mått mätt, osedvanligt snuskig och smutsig hop, är den arabiske historieskrivaren, Ahmad ibn Fadlan. I en reseberättelse från Volga på 920-talet beskriver ibn Fadlan ett möte med vad han hävdar är ”Ruser”, det vill säga svenska vikingar eller ättlingar till svenska vikingar, på följande sätt:

De är Allahs smutsigaste varelser: de tvättar sig inte efter att ha bajsat eller kissat och inte heller efter samlag och de tvättar inte händerna efter maten. De är som vilsegångna åsnor

.

 

Han beskriver också hur Ruserna ständigt våldför sig på sina slavkvinnor och rent allmänt kopulerar offentligt hej vilt, både i par och i grupper, samt hur de alla spottar och snyter sig i det vattenfat som de sedan tvättar sig i.

Denna bild av våra förfäder har fått ett enormt genomslag, särskilt inom populärkulturen, och präglar än idag bilden av forna tiders skandinaver. Ibland förs bilden medvetet vidare som en del av ett politiskt syfte och ibland förmedlas den bara automatiskt, utan baktankar, som en del av en etablerad sanning.

Ett exempel på den förstnämnda kategorin är Jan Guillous Arn-svit, som jag tidigare behandlat. Guillou spelar mycket medvetet på bilden av våra förfäder som smutsiga barbarer i sin beskrivning av 1100-talets Sverige. Det nordiska barbariet ställer han sedan i relation till den oerhörda förfining, som han menar rådde bland folken i Mellanöstern vid denna tid.

I Likhet med ibn Fadlan använder Guillou frekvent liknelser som jämställer svenskarna med djur och använder vid upprepade tillfällen ord som ”stinkande”, ”smutsiga” och ”orena” för att beskriva våra förfäder och deras samhälle. Ett talande exempel är beskrivningen av de armeniska bröderna Wachtians första resa genom Sverige:

De svenska byar de passerar blir allt torftigare och ”på flodens stränder sprang boskap och förvildade barn tillsammans så att det var svårt att skilja djur från människa

På morgonen försover sig de odisciplinerade svenska roddarna och måste letas upp av sina förmän. När de dyker upp är de rödögda och ilskna, ”stinkande av spyor och piss”, när de ”likt dragdjur” föses samman vid sina åror.

Vid urlastningen måste de utländska brödern vakta på att deras fina bagage inte skadas av: ”dessa okunniga och vårdslösa sällar” (läs: svenska roddare)(…) Vid Arns hem som mer än andra platser tagit intryck av utlandet var i alla fall: ”alla nordiska människor omkring dem nyktra och nödtorftigt rena”, till skillnad ifrån dem utanför Arns by. (Källa: Riket vid vägens slut, sid. 156)

I Hollywoodfilmen ”Den trettonde krigaren” får Antonio Banderas iklä sig rollen som ibn Fadlan och i en av inledningsscenerna skildras nordbornas bristande personliga hygien mycket ingående, viket naturligtvis får den förfinade Banderas/ibn Fadlan att rysa av obehag.

Fadlans beskrivning utgör också huvudtemat i den svenska barnboken: ”Stinkande historia – Vidriga vikingar

I författaren Mikael Westlunds vikingaroman ”Svarthöfde” understryks återigen skillnaden mellan de smutsiga nordborna och de renliga sydlänningarna. Detta i en scen där de svenska vikingarna söker audiens hos kejsaren av Miklagård/Konstantinopel. Audiensen beviljas dock bara på villkoret att de smutsiga och illaluktande svenskarna först skall ta ett bad.

Även i andra populärkulturella inslag som till exempel underhållningsserien ”Hem till Midgård” från TV4  och den påkostade brittiska äventyrsfilmen ”Erik the viking” anspelas det på ibn Fadlans skildring och vikingatidens nordbor beskrivs allmänt som primitiva, korkade och smutsiga varelser.

Den slutsats som många moderna svenskar drar av denna bild sammanfattas ganska bra, om än inte så välformulerat, av bloggaren, Jimmy Svensson, alias ”Landor”:

”Sverige är det land det är just pågrund av att det utveklas, anars hadde vi fortfarande varit smutsiga vikingar med träbåtar och svärd”

Vissa muslimer i Sverige har också åberopat ibn Fadlan som ett bevis på att Islam, nu liksom då, behövs för att civilisera de barbariska nordborna. I en debatt på Jimmie Åkessons blogg 2006-02-06 skriver den svenske muslimen ”Nasim” bland annat följande:

”FAKTUM ÄR att dina fädrar brukade tvätta sig i spott och snor. De hade en fruktansvärt dålig hygien och tyckte mycket om att döda, speciellt kunde man offra en kvinna för någon guds skull och bränna henne på bål levande. Det var mycket uppskattat. MEN dina förfäder blev så småningom mer civiliserade AV MUSLIMERNA (slå gärna upp Ibn Fadlan som ett exempel på en dåtida muslimsk ledare och ögonvittne över vikingarna).”

Vid sidan av att den riskerar att skapa en negativ självbild hos nutida svenskar och underblåsa ett förakt för det svenska kulturarvet, både hos svenskar och invandrare, så finns det ytterligare ett allvarligt problem med bilden av våra förfäder som primitiva, smutsiga vildar. Detta problem består i att denna schablonbild med största sannolikhet också är direkt historiskt felaktig.

Ingen trovärdig källa

Eftersom Ibn Fadlans utsagor givits så stor betydelse bör man också kunna ställa väldigt höga krav på hans trovärdighet som källa. Som flera historiker visat finns det dock goda skäl att starkt ifrågasätta ibn Fadlans tillförlitlighet. Att mer i detalj gå på de olika resonemangen kring den bristande tillförlitlighet hos denna källa skulle kräva betydligt mer utrymme än vad jag har tillgång till här och därför nöjer jag mig med en kort redogörelse över den vanligast förekommande kritiken:

– Ibn Fadlans reseberättelse finns i tre olika versioner/avskrifter, som tillkommit vid olika tillfällen och som har delvis olika innehåll. Ingen av dem är original. Vi vet alltså inte med säkerhet vad Fadlan själv skrev eller i vilken omfattning hans originalskrift genom åren har tolkats och ”bättrats på”.

– Ibn Fadlan var en djupt troende muslimsk missionär på statligt uppdrag och hans skrev i första hand för en hemmapublik. Det finns goda skäl att anta att han i likhet med vissa tidiga kristna missionärer i Afrika hade personliga och politiska motiv för att överdriva barbariet hos de hedniska folk han träffade. Detta för att visa hemmapubliken, vilken hemsk och djurisk tillvaro som väntade om man avvek från den religion som skapat den civilisation man själv levde i, samt hur mycket bättre dessa primitiva folk skulle få det om de erövrades och inkorporerades i det egna imperiet eller tvingades att omvända sig.

– Ibn Fadlan kan av olika praktiska skäl inte personligen ha bevittnat allt han säger sig ha bevittnat. Delar av sin utsago måste han således ha byggt på andrahandskällor, vars kunskaper och motiv vi inte vet något om.

– Även om ibn Fadlan faktiskt bevittnade exakt det som de överensstämmande delarna av avskrifterna av hans reseberättelse säger att han bevittnade, så säger detta förmodligen ändå ganska lite om den svenska och skandinaviska kulturen vid den här tidpunkten. Detta dels därför att vi inte med säkerhet vet att det var just Ruser han träffade på eftersom flera andra arabiska uppgiftslämnare från den här tiden använde begreppet Rus i en mycket vid bemärkelse för att beskriva flera olika slaviska och germanska folkslag. Andra indicier på att det kanske ändå inte var en grupp tidiga skandinaver han träffade på, är att stora delar av hans beskrivning av det hejdlösa offentliga kopulerandet, männens helkroppstatueringar och religiösa föreställningar om en dödsängel och ett paradis, misstänkt likt det muslimska, inte stöds av någon annan källa eller av något arkeologiskt material. En möjlig förklaring skulle kunna vara att gruppen faktiskt kallade sig för Ruser och att de faktiskt hade skandinaviskt påbrå, men att deras seder och bruk ändå skiljde sig väsentligt från dem i deras svenska hembygd, antingen genom att de representerade någon form av rebellisk, subkulturell grupp i likhet med till exempel dagens Hells Angels eller på grund av att de vistats i området i flera generationer och både etniskt och kulturellt hade börjat smälta samman med de omgivande folkstammarna. Drygt 100 år senare tyder det mesta i alla fall på att Ruserna inte längre sågs som en germansk/skandinavisk grupp utan som en helt assimilerad slavisk folkstam. Oberoende av vilken av ovanstående förklaringar man väljer att tro på, så måste i alla fall slutsatsen bli att det är fel att utifrån ibn Fadlans utsagor dra några långtgående slutsatser kring hur människor i Sverige och Skandinavien levde och skötte sin personliga hygien vid den här tiden.

-Det mest övertygande argumentet för att inte tillmäta ibn Fadlans berättelse någon större betydelse är dock att en rad arkeologiska fynd samt flera skriftliga historiska källor målar upp en bild av både Ruserna och de vikingatida nordborna, som direkt motsäger den bild som ibn Fadlan ger.

En samtida källa från den muslimska världen är den skrift som författades av den persiske geografen och upptäcktsresanden, Ahmad ibn Rustah. Ibn Rustah levde och reste under en period tillsammans med Ruserna och besökte bland annat deras huvudstad Novgorod. Han beskrivning av Ruserna går helt på tvärs med ibn Fadlans. Enligt honom så var Ruserna måna om sitt utseende och bar alltid rena och vackra kläder. De behandlade sina slavar väl, hade många städer och visade alltid stor gästfrihet mot främlingar.

Rimligen borde ibn Rustahs beskrivning av Ruserna ges minst lika stor, om inte större, tyngd som ibn Fadlans. Inte minst därför att den förstnämnde faktiskt träffade stora mängder Ruser och besökte deras städer, medan den förstnämnde enbart träffade en mindre isolerad grupp, om ens det. Varför det ändå blivit ibn Fadlans bild som kommit att bli den helt dominerande är svårt att svara på.

Fokus på Sverige och Norden

Om vi lämnar Ruserna och det som idag utgör Ryssland och istället koncentrerar oss på vad man vet om sederna i Sverige och Norden, så kan vi konstatera följande:

– Att Norden under vikingatiden knappast befann sig på något barbariskt stadium utan snarare representerade en avancerad civilisation, som på flera områden låg i framkant i världen, är idag ett faktum som knappt bestrids av någon inom den akademiska världen. För den som ändå tvivlar torde ett besök på till exempel följande engelskspråkiga hemsida med mängder av källhänvisningar räcka för att övertyga. http://www.vikinganswerlady.com/index.shtml

Beträffande personlig hygien kan följande konstateras:

Bastubad förekom sannolikt redan vid tiden för Kristi födelse i det som idag är Sverige.

– Av de isländska sagorna framkommer det att forntidens nordbor lade stor vikt vid den personliga hygienen. Man badade varje lördag, tvättade händerna före och efter maten, var väldigt noga med att sköta om sitt hår och sitt skägg, som bland annat tvättades med björksav för att bli lent, klipptes ofta och kammades varje dag .(Källa: Vikingatiden – mytologi och verklighet)

– Arkeologiska utgrävningar från Skandinavien och vikingakolonierna i England stärker bilden av den personliga hygienens vikt bland dåtidens Nordbor. Detta då man hittat rester av bad och bastuanläggningar och stora mängder fynd av bland annat kammar, pincetter, nagelrensare och rakknivar. Man har även hittat ”öronskedar”, en sort motsvarighet till dagens tops, samt belägg för att man tillverkade tvål som användes både för rengöring av kroppen och för blondering av håret. (Källa: 1, 2, 3, 4)

– Den tidigmedeltida, engelske krönikören, John of Wallingford, klagade över att de skandinaviska männen var överdrivet renliga och att skandinavernas vanor med att bada varje lördag, alltid kamma sig och ofta byta kläder fick de engelska kvinnorna att föredra dem framför den inhemska engelska männen, som inte var lika noga med sin hygien.

Hög grad av renlighet även under senare epoker

Medeltiden är den tidsepok som vid sidan av vikingatiden har fått rykte om sig att vara särskilt stinkande, smutsig och barbarisk, men inte heller detta är en korrekt bild.

Att det stank om städerna under medeltiden och även längre fram, råder det inget tvivel om. Man skall dock komma ihåg att ända fram till 1900-talets början var det bara en liten minoritet av den svenska befolkningen som bodde i städerna. Det faktum att städerna stank är dock inte detsamma som att även människorna i städerna stank.

Den förhållandevis höga grad av personlig renlighet som präglade vikingatiden levde kvar även under senare epoker.

– Att bad var vanligt förekommande även under den tidiga medeltiden och att en stor del av de svenska gårdarna var utrustade med bastu eller badstuga, kan man sluta sig till genom att studera den äldre Västgötalagen från ca 1220, där badet står i centrum för hemfridsbrott:

”Skjuter någon in genom rökfång och dräper en man, dräper i bad eller badstuga…då är detta nidingsdåd.”

Nidingsdåd hörde till den allvarligaste brottskategorin och kunde inte benådas ens av kungen. Så heligt var det alltså att få lugn och ro i badet. Även att dräpa någon medan han tog sig en simtur utomhus betraktades som nidingsdåd.

– Av äldre nordiska källor såsom Orvar Odds saga och Laxdölasagan  framgår det, att simkunnigheten sågs som en dygd och hade en tämligen stor utbredningen bland äldre tiders skandinaver, åtminstone inom krigarkasten. Vid sidan av kappsimning ägnade man sig också åt en särskild typ av vattenbrottning benämnd ”att föra i kvav”. Brottningen utspelade sig på djupt vatten och syftet var att hålla fast sin motståndare under vattnet tills denne förlorade medvetandet av syrebrist eller frivilligt gav upp. För att segern skulle räknas som hedervärd krävdes det att vinnaren skulle ha tillräckligt med krafter kvar för att själv kunna föra förloraren säkert iland om det blev nödvändigt. En förutsättning för att kunna uppnå skicklighet i dessa vattenidrotter torde rimligtvis ha varit ett tämligen omfattande badande även utomhus. (Källa: Vikingarnas stridskonst –Lars Magnar Enoksen, sid. 96-101.)

– Seden med brudbad, som var en föregångare till dagens Möhippor, sträcker sig förmodligen  tillbaka till järnåldern och existerade fram till modern tid.

– Ända fram till 1700-talet badade den svenska allmogen varje lördag och inför större helgdagar. Dessutom tvättade man sig alltid noga innan man gick till kyrkan, vilket man gjorde ofta. Även fattiga hade tillgång till badstugorna. Till exempel så fick de intagna på sjukstugan på Stockholms fattighus, under medeltiden, bada en gång i veckan. (Källa: 1, 2)

– Olaus Magnus skriver i sin ”Historia om de nordiska folken” från 1550, att det i Sverige finns:

”såväl enskilda som allmänna bad, vilka är synnerligen väl inrättade och försedda med allt nödigt tillbehör. De enskilda baden tillhör förnäma personer och är byggda i närheten av strömmande vatten och sköna örtagårdar; de allmänna åter är uppförda i städer och byar till så stort antal som inbyggarnas mängd och villkor gör behövligt.”

– En utlänning som år 1634 befann sig på resa i Stockholm beskrev hur man både kunde bli duschad, intvålad, masserad och frotterad på stadens bastubad. De mer förmögna stockholmarna uppgavs ha egna badrum i hemmen.

– På grund av kyrkligt motstånd stängs, så gott som alla badhus på kontinenten under 1500-talet och hygienen försämras radikalt. Svenskarna är dock motvilliga till att anamma de nya påbuden. Den svenska överklassen fortsätter att bada en bra bit in på 1600-talet och allmogen i ytterligare 100 år efter det. Under 1500-1600-talet är svenskarna således ett av de renligaste folken i Europa. Under en kortare period från 1700-talets mitt fram till en bit in på 1800-talet försämras dock även den svenska hygienen avsevärt. Det är just under denna period som nationalistiskt sinnade folklivsforskare börjar resa runt i landet och teckna ned allmogens seder och bruk. Att dessa fenomen sammanfaller i tid har naturligtvis bidragit till den överdrivet negativa bilden av äldre tiders personliga hygien.

Med dessa ord hoppas jag ha kunnat bevisa att våra förfäder aldrig varit tillnärmelsevis lika smutsiga som motiven hos dem som på olika sätt vill få oss att förakta vårt förflutna.

Annonser
Det här inlägget postades i Äldre bloggposter från SD-Kuriren. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s