Med såna fiender behöver kulturradikalismen inga vänner…(07-10-06)

Kulturradikalismen dvs idén om att allt som kan uppfattas som en del av traditionell moral eller struktur skall utmanas och brytas ned, har vunnit otaliga segrar i västvärlden de senaste decennierna.

Inom konsten har detta åskådningssätt blivit så inflytelserikt att det nästan, paradoxalt nog, kan sägas utgöra den nya normen.

Precis som i andra länder är det dock bara den vänsterinriktade samhälleliten som tagit kulturadikalismen till sig. ”Vanliga människor” är knappt medvetna om dess existens, men reagerar oftast starkt negativt på dess uttrycksätt i form av t ex perversa och äcklande konstverk och politiska förslag om genuspedagogik och queerteori.

Exempel på sådana konstverk är utställningarna ”De bortbjudna” av Per Wirtén som visades på Rooseum i Malmö år 2003 och som innehöll barnpornografiska bilder, bland annat en videofilm där en vuxen man ”sög av” ett spädbarns arm och utställningen ”History of sex” av Andres Serrano som nu visas på Kulturen i Lund och som bland annat skildar män som får knytnävar uppkörda i stjärten, människor som kissar på varandra och kvinnor som har sex med djur.

Sverigedemokraterna anser inte att någon konst skall vara förbjuden, så länge den håller sig inom lagens råmärken. Vi anser inte heller att det är politikers uppgift att bedöma vad som är konst och inte. Däremot anser vi att politiker bör kunna ha en åsikt om vad som är bra- respektive dålig konst utifrån ett samhällsperspektiv, precis som man kan ha en åsikt om vad som är bra respektive dålig föreningsverksamhet eller skolform. Vi anser också att skattebetalarnas pengar inte bör gå till sådant som den absoluta majoriteten av dem troligen vill motverka.

I båda de ovanstående fallen har sverigedemokraterna därför agerat. I det förstnämnda fallet polisanmäldes utställningen för brott mot barnpornografilagen och i det senare så pläderade partiets representanter i Lunds komunfullmäktige för att kommunen skulle sluta att finansiera dylika utställningar med skattemedel.

Några som också sett sig föranledda att agera mot de ovanstående utställningarna är nazisterna och då har de givetvis gjort det på sitt eget antidemokratiska och obegåvade lilla vis, genom att storma muséerna, hota personalen och slå sönder konstverken.

Det som de uppnått genom detta, förutom att traumatisera museipersonalen, visa sitt förakt för lag, ordning, äganderätt och demokrati är att de skapat en ökad sympati för konstnärerna bland medborgarna och kraftigt försvårat debattsituationen för demokratiska och icke-nazistiska kritiker av kulturradikalismen. Dessutom har de ökat sannolikheten för att fler sådana här utställningar skall dyka upp eftersom saken nu förvandlats från en konst till en yttrandefrihetsfråga.

Med sådana fiender behöver kulturradikalismen inga vänner…

Annonser
Det här inlägget postades i Äldre bloggposter från SD-Kuriren. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s