Existerar socialdemokrater och har Mona Sahlin någon personlighet? (2009-08-28)

De flesta aktiva sverigedemokrater har vid ett otal tillfällen konfronterats med påståendet om att det inte existerar någon svensk kultur och därmed inte heller några svenskar eller några svenska intressen värda att värna om.

Trots att svenskhetens existens är fullständigt uppenbar och självklar för de flesta människor och trots att dess existens kan beläggas med tusentals exempel i form av t ex internationella värderings- och beteendeundersökningar, etnologiska rapporter, artefakter m.m, så är påståendet om den inbillade svenskheten inte alltid lätt att bemöta, speciellt inte i ett nedklippt tv-inslag på 30 sekunder.

Detta beror på att exakta definitioner av vilket kollektiv eller socialt fenomen som helst, är mycket svårt och komplicerat att göra.

För nästan alla föremål och företeelser gäller det faktum att summan är större än delarna och detta stämmer naturligtvis i särskilt hög grad för komplexa mänskliga kollektiv som nationen och den nationella kulturen.

Den som lägger upp jäst, smör, mjölk, socker, vetemjöl och kanel på ett bord och sedan sätter sig och väntar på att detta automatisk skall förvandlas till en kanelbulle, kommer att bli grundligt besviken. Ingredienserna måste naturligtvis blandas i rätt ordning och rätt mängd och sedan tillredas på ett speciellt sätt för att de olika delarna skall sammansmälta och gemensamt bilda någonting nytt (i det här fallet en plåt med nygräddade kanelbullar). På samma sätt är det med nationer, men här är inte ingredienserna 6 st utan hundratusentals och tillredningstiden är inte 15 minuter utan tusentals år.

Till skillnad från ett bullbak kan receptet inte upprepas eftersom nationernas unika historia gör att man aldrig riktigt kan veta vad resultatet av att stoppa in nya ingredienser blir. Detta eftersom de nationella degarna redan från början skiljer sig ifrån varandra. Slutresultatet kommer att bli helt olika även om man stoppar in exakt samma nya ingredienser i dem idag. Detta är förklaringen till att universialistiska fenomen, som t ex socialism, ändå tar sig helt olika utryck i olika länder.

Ett ägg är inte en kanelbulle, alla tavlor som målats med samma grundfärger är inte likadana och svensk och turkisk kultur är inte lika varandra bara för att svenska ord som kaviar och kiosk är lånade från turkiskan och eller för att impulsen till den svenska kåldolmen sägs ha kommit ifrån Turkiet (I Turkiet gör man dock kåldolmar med vinblad och fårkött och äter ofta yoghurt och sallad till, medan man i Sverige oftast använder vitkål, fläskfärs och kombinerar detta med lingonsylt och potatis, vilket understryker min poäng ovan).

Även om jag tror att de politiker som använder sig av påståendet om att det inte finns någon svenskhet, på längre sikt, egentligen bara alienerar stora väljargrupper och därmed biter sig själva i foten, så är det i stundens hetta ofta ett effektivt retoriskt vapen. Dess effektivitet ligger i att det bygger på en skenbar, men falsk logik och att det ligger på en sådan låg nivå i förhållande till frågans komplexitet.

De medel som används för att styrka påståendet om att det inte finns någon svensk kultur och därmed inte heller några svenskar är nästan uteslutande att antingen peka på individuella undantag eller på enstaka, generella och godtyckliga paralleller mellan Sverige och andra nationer. Typexemplen är argument som: ”det sägs att nåt som är typiskt för svenskar är att de skall vara tystlåtna och naturälskande, men både jag och min pappa undviker helst att vistas i naturen och vi pratar hur högt som helst” eller: ”midsommarstången kommer faktiskt från Tyskland och kåldolmarna från Turkiet”.

Problemet med denna dekonstruktivistiska argumentationsteknik är att den inte säger något som kan hjälpa oss att förstå en mer komplex verklighet och att den kan användas för att motbevisa existensen av snart sagt vilka fenomen som helst.

Den motpol som idag oftast ställs upp mot den nationella gemenskapen är individen. Frågan är dock vad som konstituerar en individ? Personligheten skulle nog de flesta svara, men hur unika är egentligen våra personligheter om man plockar isär dem på samma sätt som de svenskfientliga krafterna försöker plocka isär kulturen?

Låt oss ta ett konkret exempel:

Mona Sahlin beskrivs ofta som verbal, känslosam, spontan och orädd. Hon har ett stort samhällsengagemang, hon älskar Bruce Springsteen, hon är mamma och hon har ett förflutet som fotbollsspelare och körsångerska.

Ingen av dessa egenskaper i Mona Sahlins personlighet kan, isolerad från de andra eller ens i kombination, sägas vara något unikt. Till exempel så finns det ju tiotals miljoner människor som älskar Bruce Springsteen och miljarder mammor i världen. Överhuvudtaget så är det svårt att hitta någon del av någon människas personlighet som är helt unik. Enligt de svenskfientliga krafternas egen logik borde man därmed inte kunna säga att Mona Sahlin eller någon annan människa egentligen har en personlighet och det är ytterst tveksamt om individer överhuvudtaget existerar.

På samma sätt skulle man kunna ställa upp ett antal kriterier för vad det innebär att vara t ex socialdemokrat.

Dessa skulle exempelvis kunna vara att man är för ”jämställdhet”, för ”solidaritet”, för en offentligt finansierad välfärd, för EU, för mångkultur, för homosexuellas ”rättigheter”, för en aktiv miljöpolitik samt att man är emot diskriminering, emot orimligt höga direktörslöner och emot moderaterna.

Jag tror dock inte att det skulle vara särskilt svårt att hitta ett antal miljöpartister, vänsterpartister eller folkpartister som ställer sig bakom hela denna lista och jag tror heller inte att det skulle vara särskilt svårt att hitta ett antal socialdemokrater som är emot t ex EU eller mångkultur. Enligt de svenskfientligas logik skulle det därmed vara bevisat att det inte existerar någon socialdemokrati, några socialdemokrater eller några socialdemokratiska intressen värda att försvara.

Som jag sagt tidigare, så är det naturligtvis så att även om de svenskfientliga skulle ha rätt i sina befängda påståenden om att vi svenskar helt saknar kultur eller i att vi aldrig skapat något själva utan bara lånat av andra, så skulle detta inte göra oss mindre unika eller ”verkliga”. En total kulturlöshet skulle skilja ut oss från andra folk och därmed utgöra en specifik kultur i sig själv och även om vi lånat allting så går det isåfall knappast att hitta något annat folk som lånat exakt samma företeelser, från exakt samma länder vid exakt samma tidpunkt och som har satt ihop lånen på exakt samma sätt.

Alldeles oavsett hur man definierar den och alldeles oavsett om den enligt det kulturradikala etablissemanget kan sägas existera utanför min hjärna eller ej, så skall jag nu gå och lägga mig i min högt uppskattade säng.

Annonser
Det här inlägget postades i Äldre bloggposter från SD-Kuriren. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s